Etikettarkiv: Vandring

Vandra, se, höra, dricka, äta, elda, skratta, sova, och mer jag inte glömmer

I fem dagar var jag ute och vandrade längs Sörmlandsleden med några vänner. Jag hann vandra hela Bråviken, som är en del av Östersjön, och lite till. Sammanlagt blev det ungefär 80 kilometer med mina fötter, mina bästa kompanjoner.

Bråviken i Östersjön
Bråviken i Östersjön

På nätterna ordnade vi en brasa, och då jag vaknade upp såg jag solen stiga över vattnet och hörde djuren sjunga sin morgonsång.

Djurlivet var rikt med fåglar och insekter. Havsörnar var de ståtligaste och myggen de som prövade ens tålamod. Landskapet var karaktäriserat av klippor, berg, kuster, blåbär i mängder (jag handplockade många och en gång gjorde vi en smakrik blåbärssoppa), hällmarksskogar, kontemplativa ensamma sjöar, vackra fjärilar i orange, vitt, gult och blått, byar med cirka tio brevlådor, kuperade vägar, små grottor, gravröse från bronsåldern (ett gravmonument av stenar), granar, familjer av gräsänder, hallon och storslagenhet. (En sak som slog mig var att eftersom blommor är så sällsynta ute i den sörmländska naturen, var det otroligt glädjande att se en blomma, och den var otroligt vacker när jag såg den.)

Titta noga så kan du se havsörnen
Titta noga så kan du se havsörnen

Jag tänkte på mycket inför vandringen: vilken mat jag ska ta med mig, hur mycket vatten jag kommer behöva, vilken utrustning som är viktig och hur jag ska sova.

Jag åt torkade frukter, nötter, gryn, böner och linser (vi hade bland annat ett gaskök att koka maten i). Eftersom maten var torr, och eftersom vi vandrade mitt i perioden av en värmebölja, behövde jag mycket vatten, kanske fyra till fem liter per dag. Jag bar två liter vatten i flaskor, och fyllde på dem senare vid vattenkällorna som fanns längs leden; dessa källor innehöll klart och rent vatten som var extremt gott, speciellt när jag hade gått med torra läppar tre till fyra timmar. Ibland var det svårt att hitta rent vatten, då frågade vi antingen lokalbefolkningen (som sällan fanns nära) eller kokade sjövatten. Sjövattnet var gott att dricka medan jag gjorde det, men eftersmaken smakade sand och sjövatten, ungefär.

Utrustningen var enkel: hygienartiklar, tält, sovsäck, liggunderlag, ett örngott som jag gjorde till en kudde genom att stoppa in kläder i den och en medelstor ryggsäck på 65 liter att bära allt detta i, bland annat. Hade jag vandrat igen hade jag nog inte tagit med mig en kalsong per dag, utan två hade räckt och så hade jag tvättat den ena dagligen, och använt den andra; det kan låta pedantiskt hur mycket en vandrare vill minimera sin packning, men när jag gick flera kilometer med över 10 kilogram på ryggen ser jag bara fördelar med att ha en så liten packning som möjligt.

Jag hade svårt att sova första natten, då marken var mycket ojämn och natten var kall – jag tror jag avverkade två timmar sömn, och skrev i min dagbok runt klockan fyra på morgonen, sittandes på en klippa nära en sjö (jag såg hur en gräsand tog rollen som ledare i en flock av gräsänder på kanske tio stycken, han liksom skrek och gav order till de andra). Nätterna efter första sov jag utomordentligt. Genom att krattad bort löv och stenar kring sovplats, och jämna marken med fötterna, gjorde jag en mjukare och mer behaglig sovplats (är det inte så, att ju mer en pysslar med en plats, ju mer blir den din egen?). Utmattningen från vandringen bidrog också till sömnen, därför såg jag ett värde i att vara aktiv dagligen. I övrigt tänkte jag inte mycket mer på mina enkla behov som att äta, prata och sova under dessa dagar, så tankarna var inte vilda av oro vid läggdags heller. Ju mer dagarna gick, desto mer naturligt var det att sova ute i naturen.

En kontemplativ ensam sjö, sovplatsen för en natt
En kontemplativ ensam sjö, sovplatsen för en natt

Nu inser jag att de praktiska aspekterna tagit upp mycket av detta skrivande, och just så var en stor del av vandringen. Vandringen handlade inte om att överleva, det var ingen farlig vandring, men den handlade mycket om att använda sig av det jag bar med mig på ett så optimalt sätt som möjligt för att jag ska må bra över hela resan. Jag levde inte lika behagligt som hemma här i Stockholms län. Dock var upplevelsen bättre än alla andra upplevelser jag kan föreställa mig som ersatt de fem dagar jag var ute och vandrade. Om jag tänker efter riktigt noga har jag inte skrattat så intensivt på länge som under de fem dagarna. Väger jag fördelarna mot nackdelarna skulle jag gärna vandra igen, och det tänker jag göra: Jordanien, Bhutan eller Island, där går mina tankar om en större vandring.

Dagdrömmer om att göra en veckas vandring i Jordanien till Petra
Dagdrömmer om att göra en veckas vandring i Jordanien till Petra

Känslan av att vandra är som att genomgå resan. Jag vandrar i hopp om att uppfylla något: resan. Förrän resan är avklarad så är vandringen en sorts glädjande distraktion. Det är delvis utmaning, och delvis avslappning. Jämför vandringen med uttrycket att tankarna vandrar iväg: att vandra kanske är ett ting mellan salighet och melankoli, som att ge omtänksamhet åt ens idéer och behov. Ibland slår tristessen till av de oändliga vägarna, men mycket oftare slås lyckan på av de magnifika utsikterna och naturens konstanta variation: inget ögonblick är det andra likt.

Om jag inte vet vad jag ska göra eller vet vad jag vill göra, kan jag vandra tills vägen presenterar sig självt.

En haikudikt av Matsuo Bashō berättar om att vandra så att tankarna vandrar iväg:

Sick on a journey,
my dreams wander
the withered fields.

En äng nära en liten by
En äng nära en liten by
Från en ö vid Nävekvarn
Från en ö vid Nävekvarn
En bit från Dragsviken, öppet landskap
En bit från Dragsviken, öppet landskap
Östersjön, öppet hav
Östersjön, milsvid havsutsikt
Nävsjön en tidig morgon
Nävsjön en tidig morgon