Etikettarkiv: Filosofi

Ja till mer invandring

Inledande kommentar: Här är ett gammalt utkast jag aldrig publicerade. Läste Praktisk etik av Peter Singer, och artikeln Immigration av Wellman, Christopher Heath på Stanford Encyclopedia of Philosophy, på den tiden. Mycket är därför inspirerat av dessa texter. Lite är mitt eget. Jag kände i alla fall att det var mer relevant nu att publicera inlägget när det gått några månader sedan Sverigedemokraterna vann 12,86 % av rösterna i det svenska riksdagsvalet 2014 (och om några månader tycks det bli nyval, så det är möjligt att tänka lite kring invandringsfrågan igen före man röstar tillägg 2015-02-14: det blev inget nyval) och angående SVT:s undersökning om att Moderaterna är splittrade i flyktingfrågan. Nedan följer min tidigare opublicerade text.

FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att det fanns cirka 50 miljoner flyktingar, asylsökande och internt deplacerade personer vid slutet av 2013. Av dessa var antalet flyktingar cirka 16.7 miljoner. Migrationsverket tilldelas årligen av regeringen/riskdagen medel för att kunna överföra cirka 1700-1900 kvotflyktingar till Sverige.

Med en flykting ska jag avse en person som befinner sig utanför sitt medborgarland då han/hon har en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av

  1. ras,
  2. nationalitet,
  3. tillhörighet till en viss samhällsgrupp, eller på grund av (a) sin religiösa eller politiska uppfattning, (b) sitt kön eller sin sexuella läggning och (c) som inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.
  4. Eller för att personen flyr på grund av att deras land blivit obeboeligt (med anledning av långvarig torka, epidemier, naturkatastrofer, med mera).

(1) till (3) är i överensstämmelse med FN:s och Migrationsverkets definition av en flykting, men jag tycker deras definition är för snäv och inkluderar därför (4).

Min genomgripande åsikt om flyktingfrågan är följande: Det finns ofta en moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar (och att denna moraliska skyldighet är oavhängig om vi hjälper flyktingar för att följa dygder som välvilja). Denna åsikt får jag från att jag anser att Sverige ska vara öppna för, och således tillåta, en större invandring jämfört med idag. Flyktingar är ett tydligt exempel på en grupp som ofta haft mycket rimliga skäl för att utvandra.

Jag planerar att i den här texten gå igenom mina svar på några invändningar mot att det skulle finnas en moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar, eller invändningar mot att vi bör tillåta en större invandring jämfört med idag. Jag hoppas att dessa svar ska tydliggöra min åsikt i flykting- och invandringsfrågan. För att göra det så tydligt som möjligt försvarar jag ett ja till mer invandring.

Första protesten: Välvillighetsprincipen

Flyktingar kan ge skäl för att de bör få tillhöra ett annat land som de inte är medborgare i, men de har inte en rätt att tillhöra ett annat land.

Första svaret

Skulle vi tillämpa detta synsätt skulle vi inte hjälpa flyktingar och därför är protesten ointressant om inte protestanten menar (a) sådana personer som kan rätteligen benämnas flyktingar bör inte hjälpas eller (b) vi ska hjälpa flyktingar så länge de inte tillhör vårt land. (a) är diskriminerande och (b) känns godtycklig (säkerligen spelar det ingen roll vart din vän är i världen för att du ska tycka att det är rätt att hjälpa denne, och detsamma bör gälla alla andra människor). Avsikten bör vara att hjälpa dessa flyktingar såsom vi hjälper våra egna medborgare. Det vill säga: Förutsatt att du är av åsikten att ett land bör värna om sina medborgare, följer det, anser jag, att du bör på samma sätt värna om människor som inte är ditt lands medborgare. Det finns ingen moraliskt relevant egenskap hos flyktingar som skiljer dem i dessa avseenden från landets medborgare. Dessutom tenderar flyktingarnas intresse vara ett överlevnadsintresse, och dessa intressen tenderar i sin tur att vara starkare än det egna landets medborgare (om vi betraktar exempelvis länder såsom Sverige).

Jag har nu belyst orimligheten i första protesten.


Andra protesten: Chauvinism

Stater är moraliskt förbundna att öppna dörrarna till sitt land, men inte för alla, enbart för dem som anses ha nationella eller etniska kopplingar till staten ifråga.

Andra svaret

Det är inte rätt att utesluta till exempel statslösa och förföljda personer bara för att de är utlänningar och därför inte anses ha någon nationell eller etnisk koppling till staten. Detta är en ej moraliskt relevant distinktion mellan personer. //


Svaren grundar sig i min uppfattning om vilka beslut som etiken förordar oss att göra. Denna uppfattning kan kortfattat skrivas enligt följande: Om vi står mellan två oförenliga handlingar X och Y, så bör vi utföra den handling som tar mest hänsyn till de intressen som handlingens konsekvenser berör.

För att beröras av en handlings konsekvenser är det rimligt att de som kan beröras är medvetna, självmedvetna och rationella varelser. Utan att gå in i vad dessa tre kriterier egentligen betyder, ska jag säga detta: Personer, som människor är, kan beröras av en handlings konsekvenser just för att människor har intressen.

För att återkomma till mitt första svar om välvillighetsprincipen ska jag säga följande: Många flyktingar lever under omständigheter som vi i vår privilegierade situation inte rätteligen kan föreställa oss. Detta är tydligt från bland annat de rapporter FN och de svenska utrikeskorrespondenterna utfört. Flyktingarnas intresse är enligt detta underlag ofta ett överlevnadsintresse. Eftersom dessa överlevnadsintressen är långt starkare än våra intressen till exempelvis marginellt förbättrad välfärd, och eftersom gränsen för flyktingmottagning ännu inte är nådd, bör vi motta betydligt fler flyktingar. Kortfattat: Många av oss i Sverige har ett överskott, och vi kan räkna våra välsignelser – det är svårare att säga detsamma om flyktingar – jag tänker därför att vi bör avvara delar (troligen mycket stora delar) av våra resurser till andra som behöver det mer, såsom flyktingar som kommer till Sverige.

Slutsatsen att vi bör motta betydligt fler flyktingar kommer alltså från min uppfattning om vilka handlingar jag anser att vi bör utföra. Eftersom min definition om vad etiken förordar oss att göra inte tar hänsyn till vilka egenskaper personer har, så ska vi koncentrera oss på att människor (a) är personer och (b) att de hyser intressen. Jag återkommer till detta senare.

Jag ska säga mer om min syn på etiken: Etiken frågar av oss att gå utöver oss själva och se till andra. En god metafor är att det finns en sorts opartisk betraktare som ser till alla som etiken berör (därav är jag inte moralisk nihilist (det finns inga moraliska värden) eller moralisk relativist (ingen kan ha objektivt rätt eller fel)). När vi föreställer oss att denna opartiska betraktare funderar över egenskaper som ras och nationalitet, så kan vi ställa oss frågan: Är dessa egenskaper moraliskt relevanta? Om svaret på denna fråga är ja, varför? Ibland kan religiösa skäl läggas fram för att det finns en moralisk relevans när vi ser till små barn eller äldre människor, och detta är säkerligen två olika egenskaper de flesta personer genomgår, men sådana egenskaper är inte viktiga utöver deras bidrag till karaktären hos de intressen som personen hyser. Det jag förespråkar, hursomhelst, är en icke-religiös syn på etiken, och jag kan inte för nuvarande se någon relevant egenskap som skulle ha moralisk relevans förutom att de vi betraktar är medvetna, självmedvetna och rationella varelser.

Jag ska också förtydliga vad jag inte tror om etiken: Jag tror inte på tanken att vi inte kan argumentera eller komma överens om etiska frågor. Jag tror att det är möjligt att framföra åsikten om vad som bör eller ska göras. Jag anser också att detta bör inte kan härledas från ett är, så min åsikt är därför inte att vi genom att titta oss runt i världen (jag tänker mig här att vi göra empiriska observationer) kommer finna svaren på alla etiska frågor. Jag menar följande: Det är praktiskt lämpligt (och etiken är i min mening onödig om den saknar praktisk lämplighet) att vi försöker göra etiska beslut genom att föreställa oss en opartisk betraktare.

Nu när vi tagit oss igenom denna diskussion har jag skissartat klargjort min syn på etiken

Jag riktar mig inte huvudsakligen till filosofer i denna text, och jag ser att min redogörelse inte är rigorös. Det jag försöker göra är att visa hur man kan fundera över dessa problem. Och precis som en butikschef ungefärligen sa (när han såg en hemlös tigga utanför hans butik ute i kylan): ”när jag väl började tänka på det, så var det klart vad som skulle göras” och han avvarade därefter några kvadratmeter till den hemlösa som kunde sitta inne i butiken istället för ute i kylan. På samma sätt tror jag att när du väl börjar tänka djupt kring flyktingfrågan, så kommer vi nog gemensamt kunna komma fram till vad jag här förespråkar (och annars har vi ju ändå diskuterat saken!). Så låt oss fortsätta.

Tredje protesten: Asylprincipen

Om en flykting P lyckas ta sig över ett annat lands gräns, så kan P kräva asyl och att P inte ska skickas tillbaks till det land som P riskerar förföljelse på grund av ras, nationalitet eller grupptillhörighet (se definitionen av en flykting (1)-(4) ovan för förtydligande). En flykting kan inte kräva detsamma om han/hon inte lyckats ta sig över landgränsen.

Tredje svaret

Denna princip gör en distinktion mellan de flyktingar som inte lyckas ta sig till ett lands gräns och de som lyckas. Är denna närhetsprincip relevant? Nej, enligt den definition av etiska beslut som jag föreslagit ovan, då denna inte inbegriper något om avstånd/närhet. Kanske har vi starkare känslor för att hjälpa de flyktingar som finns inom vårt lands gränser, men det finns en viktig skillnad mellan känslor och etik. Om ett etiskt beslut är rätt, så är det oavhängigt våra känslor om den (tänk på en opartisk betraktare). I övrigt känns det klart att etiken inte bara är en funktion av våra känslor. Den etik som jag föreslagit kräver av oss att vi, allt annat lika, inte ser till egenskaper som närhet. Definitivt är det inte allt annat lika i detta fall, det är troligen mer kostsamt rent monetärt att hjälpa flyktingar som inte redan lyckats ta sig till landets gräns, men jag betonar att denna monetära kostnad ofta är försumbar, då flyktingarnas överlevnadsintressen är så pass starka att de övervinner våra krav på monetär sparsamhet.


Fjärde protesten: ”Droppe i havet”-argumentet

Eftersom det är så många flyktingar, och eftersom det är omöjligt för oss att hjälpa dem alla, bör vi avstå från att hjälpa flyktingar.

Fjärde svaret

Även fast vi inte kan hjälpa alla, kan vi hjälpa några och det är vad etiken jag förespråkar föreslår att vi gör. Vi kan säga att protesten går in i en perfektionistisk fälla. (Regn utgör en samling vattendroppar, och trots allt så fyller regnen haven.) //


Inställningen i tredje svaret är tron på jämlikhet mellan människor, och denna princip inkluderar människor över och bortom landgränser. Inställningen i fjärde svaret är strävandet mot målet att hjälpa flyktingar, vilket är samma inställning jag uttryckte i första svaret.

Femte protesten: Bevarandet av kulturen

Flyktingar ska inte mottas alls, eller så ska flyktingkvoten minimeras, för att bevara nationens distinkta kultur.

Femte svaret

Protesten tycks bygga på en oro om att protestantens hemlands kultur inte kommer bevaras om invandringen ökade dramatiskt. I Sverige kanske denna protestant säger att vi bör ha öppna gränser för folk från Norge, Danmark och Finland, men begränsade, eller stängda, gränser för folk som kommer från länder i Mellanöstern exempelvis. De kanske resonerar så att den kulturella skillnaden som står mellan Sverige och ett land i Mellanöstern är så pass stor att om tillräckligt många från Mellanöstern utvandrar till Sverige skulle den svenska kulturen få en enorm, och icke-önskvärd, förändring. Frågan är hur distinkt vår (den svenska) kultur(en) verkligen är. Ett underliggande antagande verkar även vara att en förändring i protestantens hemlands kultur är skadlig, men är detta empiriskt motiverat? Samtidigt är det inte uppenbart att invandrare skulle vilja påtvinga oss deras kultur, och samtidigt finns det integrationsfrågor att ta beakta, det vill säga att invandrarna kan integreras i det svenska samhället exempelvis. Det verkar vara så att protestanten överdriver hur distinkt hans, eller hennes, kultur är, och glömmer bort hur mycket kulturen förändras oavsett invandring. Dessutom verkar det finns en rädsla för en sådan kulturell förändring – främlingsfientlighet är ett exempel på en sådan rädsla. Vi ska inte glömma att de som står utanför landets gränser har intressen precis som de som står innanför, och det är svårt att se att intresset att bevara ens kultur skulle överväga intresset för en flykting att få utvandra till landet ifråga.

Femte protesten tycks därför handla om att begränsa strömmen av flyktingar som kommer från ett land med en så distinkt kultur att den på ett icke-önskvärt sätt påverkar hemlandets kultur. Jag ställer mig skeptisk till detta på grund av ovanstående: överdriften av värdet av en distinkt kultur, det att kulturen förändras radikalt ändå; och att intressen är intressen, oavsett om personen är utanför landets gräns eller innanför.


Sjätte protesten: Bevarandet av ekonomin

Flyktingar försämrar statens ekonomi, alltså bör vi antingen sluta motta dem eller drastiskt minska dagens flyktingkvot.

Sjätte svaret

Detta argument slår inte mot alla invandrare, utan mot de invandrare som protestanten tror inte skulle bidra till den ekonomiska tillväxten i hemlandet. Detta tycks vara en empirisk fråga om huruvida invandringen negativt påverkar den inhemska ekonomin. Av mina nationalekonomiska kunskaper att döma tycks invandring påverka på det sättet att vissa gynnas och andra missgynnas. Detta verkar bland annat slå mot de inhemska låginkomsttagarna som invandrare ofta tycks kunna ersätta. Det finns också positiva effekter, såsom att företagen kan anställa billigare arbetskraft, och att efterfrågan på en större mångfald av varor och tjänster ökar. Många ekonomer verkar tro på en mer öppen global ekonomi. Så vad vi bör diskutera är huruvida det finns en rätt att öka invandringen om detta för med sig att många av den inhemska ekonomins låglönetagare skadas ekonomiskt. En sådan rätt tycks inte finnas, men den omvända rätten tycks heller inte gälla. Om det är avgjort att låglönetagare kommer skadas ekonomiskt, kanske ekonomiska planer kan införas för att kompensera de ursprungliga låglönetagarna. Därav behöver protestanten visa att det finns personer i den inhemska ekonomin som med mycket stor sannolikhet kommer skadas ekonomiskt, och att detta inte kan kompenseras på något sätt.


Jag tänker att jag avslutar med några ytterligare protester och förslag på invändningar som kan göras mot dessa.

  • I välfärdsstater som Sverige bör invandringen begränsas för att bevara fördelningen av välfärdsfördelar som försäkringar och bidrag, Frågeställning: men om välfärdsstaten måste fungera på detta sätt, är den då motiverad?
  • Gränserna behöver stängas för att nationen ska fungerar ordentligt, ty det finns inom nationen ett folk som har stark tillit till varandra, vilket beror på att alla inom nationen har en gemensam kultur. Den gemensamma kulturen skulle bli svag, eller helt försvinna, om invandringen fortsatte öka, och tilliten skulle försvinna med den. Frågeställning: Tillit är viktigt, men bygger nationens funktion så starkt på en sådan tillit, och hur homogen behöver kulturen vara?
  • För att bevara säkerheten behöver vi stoppa strömmen av invandrare. Frågeställning: men då behöver vi troligen även stoppa strömmen av turister, gästarbetare, utbytesstudenter, med mera, så detta argument känns otroligt redan nu. Vidare: om terrorister vill utföra en olaglig handling, så tycks de inte bli avrådda från att göra detta bara för att gränserna är stängda; istället kommer de kanske koncentrera sig på att undkomma det juridiska systemet eller helt ignorera det.
  • Varje nation har en självbestämmande rätt, och får därför stänga gränserna för invandrare i enlighet med denna självbestämmanderätt. Frågeställning: här kan man diskutera om nationer kan ha moraliska rättigheter överhuvudtaget.

Jag tror att det krävs en mer uttömmande diskussion av flyktingfrågan än den som presenterats här. Det känns viktigt att redogöra argumenten för, och argumenten mot, ökad invandring, och att diskutera vilka poänger som dessa argument lyfter fram i ljuset av svar på empiriska frågor om invandring och i ljuset av något bestämt etiskt ställningstagande. Det är bra om du ser något komplicerat i det jag skrivit ovan och vill kommentera det (gör gärna det, i sådana fall så ska jag titta på det senare), för då kan vi kanske nå en mer nyanserad bild av flyktingfrågan. I dagsläget är jag övertygad om att det finns starkare skäl för att öka invandringen till Sverige än att inte göra så.

Jag upprepar mitt skäl för att öka invandringen till Sverige: Det som ligger till grund för denna åsikt är (bland annat) att etiken ska behandla personer och deras intressen. Utöver detta finns egenskaper hos personen som rör kultur, etnicitet, politiskt ställningstagande, fysisk konstitution, och så vidare, men en etisk diskussion bör inte diskutera dessa egenskaper mer än vad de bidrar till att belysa vilka intressen personen har. När vi resonerar på detta sätt tycks rimligheten i påståendet att vi bör öka invandringen till Sverige vara mycket starkt.

Hur ska vi tänka kring ensamhet?

Idag tänkte jag prata om ensamhet. Tanken att skriva om ensamhet kommer delvis från att jag känt mig ensam de senaste veckorna, men tanken är mer hämtad från det att jag känt mig ensam en större del av mitt liv. Detta inlägg kommer därmed handla om min ensamhet, men även om ensamhet i allmänhet.

Jag vill tydligt och klart dela upp det här inlägget. Jag vill också skriva klart och tydligt. Resonemangen kommer stå för sig själva utan hänvisning till artiklar i psykologi och dylikt. I princip är detta en sammanställning av min förståelse av begreppet och företeelsen ensamhet, och jag hoppas att min förståelse genljuder med din. Om du inte håller med mig, eller har någon övrig kommentar, får du gärna dela med dig av din syn i kommentarsfältet (detta skulle jag kunna säga om alla mina inlägg för övrigt).

1. INLEDNING

Vad gör oss lyckliga i livet? Om och om igen verkar det vara vänner och familj som är den grundläggande källan till lycka. Det är en olycklig historia att min familjerelation står på en lina, och denna lina heter Oro. Därför har jag ofta tagit min tillflykt till vänskapens sfär. Det är ytterligare en sorglig historia att jag sällan ingår i denna sfär. Därför, kanske man kunde tänka sig, borde jag söka efter framgång och berömmelse.

Kan framgång och berömmelse ersätta vår ensamhet med lycka? Tänk om jag gick förbi Pressbyrån och läste på den färska förstasidan av dagens Aftonbladet att jag blev kallad folkkär. Hur skulle jag känna mig då? Lite smickrad faktiskt, jag har ju inte gjort något som skulle få mig att förtjäna det epitetet; men låt oss undvika realism, det här är ju ett tankeexperiment! Anta att jag förtjänar epitetet: Jag skulle nog känna mig lite glad, det är kul att någon uppskattar mig skulle jag tro; men detta skulle nog inte ersätta min ensamhet med lycka mer än tillfälligt. Händerna på bordet: Framgång och berömmelse är inte en källa för långvarig lycka. Familj och vänner är verkligen en nästintill livsnödvändig lyckokälla (och jag har avsiktligen inte inkluderat bekantskaper, dessa är inte meningsfulla på samma sätt).

Detta, att familj och vänner är urgrunden till den större delen av vår lycka, tycks vara ett värdeomdöme som många av oss bär. En sorts biologisk konstruktion, kanske till och med en medfödd begåvning! Fast hur det än är med denna funktion att söka oss till folk, att i vårt handlande bete oss som sociala djur, så tror jag att vi har en innerlig känsla av att försöka nå ut till folk. Trots att vi är i kropp och själ sociala kan vi självmant gå hem ensamma, efter skolan, jobbet eller efter faktiskt ingenting, och isolera oss från omvärlden, som för den starkt ensamma kan uppfattas som skräckinjagande. Detta kan bero på att vi som känner oss ensamma upplevt en serie av besvikelser: Många gånger har vi ensamma prövat att nå ut och försökt skapa nya djupa och meningsfulla relationer. Låt mig säga detta till dig som känner hopplöshet i situationen som ensam: Att skapa djupa relationer tar tid och jag tror att du kan bryta utanförskapet!

Det är inte förvånansvärt att dessa känslor som ensamhet kan inge hos oss (hopplöshet, besvikelse, utanförskap, ja, till och med dödsönskan) har en betydande effekt på vår mentala och fysiska hälsa. Därför är väl en god rekommendation att vi ensamma försöker rikta våra krafter mot att förbättra vår mentala och fysiska hälsa. (Fysisk hälsa: Jag har precis sprungit. Känner mig lite stel i kroppen, blodet strömmar nog lite snabbare, ett svagt tryck mot tinningen, huden andas kraftigare och hyn blir piggare och varmare; allt i allo: en sorts naturlig mindfulness. Mental hälsa: Jag tänker lyssna på Heartbeats av The Knife efter jag skrivit klart denna introduktion, en ganska bra låt av en bror-och-syster duo från Stockholm, jag blir lite glad av den låten, vilket förbättrar min mentala hälsa.)

Så mycket om ensamhet: känslan av ensamhet, dess ursprung och hur vi kan dra oss ur det. Det ska bara sägas två saker till. Första saken: Ensamhet är inte att vara själv. Du kan ha folk runtomkring dig varje dag, eller leva med en stor familj i ett livslångt äktenskap, och fortfarande känna ensamhet. Ensamhet handlar inte bara om att vara ensam, utan även om hur vi känner om att vara ensamma. Andra saken: Jag tror inte på att vi har egna sinnen som bara vi själva kan se in i och förstå, att vi har en kropp och ett sinne som är skiljaktiga från varandra, där sinnet är det medlet som vi använder för att tänka och för att se in i oss själva och vara självmedvetna. Jag tror att andra människor kan förstå oss, inte genom att vi låter dem skära ett snitt runt våra huvuden, dra upp locket som kallas skallen och sist, men inte minst, dra loss vår hjärna (Gud så makabert!), jag menar att du och jag, när vi pratar öppet och direkt med varandra, kan genomgå genuin kommunikation där du och jag tar del av varandras tankar och känslor; jag tror med andra ord att du och jag kan förklara för varandra hur ensamhet känns och jag tror även att du och jag, genom genuin kommunikation, kan hjälpa varandra att lättare undvika tiderna av ensamhet. Jag tror att det är meningsfullt att säga att alla människor hör ihop, inte i någon spirituell betydelse men i den meningen att vi inte är spöken i maskiner.

Innan vi fortsätter kanske vi ska nöja oss med någon definition av ensamhet. Vad sägs om: Ensamhet är känslan av att inte få en belönande social tillvaro? Vi tar den som utgångspunkt.

2. VARFÖR DET ÄR VIKTIGT ATT FÖRSTÅ ENSAMHET

(Nu har jag lyssnat på den där låten Hearbeats och ska fortsätta skriva). Många gamla känner sig ensamma. Det är viktigt för dem att förstå sig själva och lika viktigt är det för oss att förstå dem, allt för att ett bättre stöd ska kunna tillhandahållas. På samma sätt är det viktigt att förstå när barn känner sig ensamma och när de inte gör det, så att föräldern kan ge omtanke och tillåta frihet i rätt situationer. Ungdomar kan känna sig vilsna och ibland hamna i någon form av depression, som inte sällan härstammar i ett sorts identifikationsproblem (vem är jag?-frågor). Något som vanligtvis händer är följande: Personen isolerar sig; personen undviker att svara på eller träffa kompisar; kompisarna slutar till slut försöka skapa kontakt; personen går in i en djupare isolation; detta fortsätter förstärka sig tills personen själv, eller omgivningen, förstår att personen har det svårt och/eller behöver mer social närvaro. Vuxna kan förstås också känna sig ensamma: Till exempel efter en skilsmässa eller kanske en tro på att livet är meningslöst (den vuxna personen kanske blivit 40 år och tycker att han/hon inte hunnit med sina viktigaste livsmål). Den vuxna personen kan likväl behöva hjälp.

3. VAD JAG INTE SÄGER NÄR JAG SÄGER ATT JAG ÄR ENSAM

En personlig erfarenhet är att människor missuppfattar mig när jag säger att jag är ensam. Jag ska göra en liknelse för att få det överstökat. ”Jag älskar dig” är en starkt värdeladdad påståendesats. Kanske händer det ofta att någon säger ”Jag älskar dig” för att han/hon vill på något sätt kräva, eller höra, ett svar av formen: ”Jag älskar dig också”. Det finns dock de som säger ”Jag älskar dig” utan att förvänta sig något svar tillbaks (jag bör hålla ett lovtal till er som gjort detta, det är modigt!). Så är det också när jag säger ”Jag är ensam”. Jag efterfrågar sällan något när jag säger detta. Jag använder det ungefär som ”Jag vill ha godis”. Jag använder det alltså som jag gör med andra känslor: För att förmedla hur jag tänker. Och jag tror det är så man också skapar goda relationer, genom att öppna upp sig utan att förvänta sig något tillbaks; ett ärligt utbyte av tankar och känslor. Så, när jag säger ”Jag är ensam” är det en känsla jag uttrycker, och inget krav jag ställer på den andre.

En annan sak jag brukar höra när jag säger att jag är ensam är att jag bör leta nya vänner, pröva nya aktiviteter, och så vidare. Det stämmer, jag håller helt med, och det är även det jag försöker. Oftast är det extremt sorgliga med dessa kommentarer att de som sagt det till mig är de vänner jag vill umgås med! Ja, jag befinner mig ju inte i den mest optimala situationen att hantera mitt liv, milt sagt. Poängen här är att när jag delar med mig av känslor i allmänhet brukar jag vilja att den andre förstår mig. Det är liksom som att jag frågor om jag skulle kunna få en Twister, och den andre svarar ”ja”, men hämtar en Piggelin! Alltså: Jag känner att jag blir bemött med oförståelse när den andre är beroende av att försöka hjälpa mig. Detta är tydligen ett stort problem i relationer generellt sett: Ena parten försöker hjälpa och hjälpa, men ser att den andre inte mår bättre av det. Vissa säger till och med: ”Åh! Han är ju aldrig glad!”. Det är en mänsklig tragedi när vi blir irriterade av att andra inte är glada, de är ju ledsna och behöver vår glädje. Därför rekommenderar jag att pröva att försöka förstå din vän, partner, eller medmänniska, istället för att försöka hjälpa till! Det gör ofta susen!

4. MYTER OM ENSAMHET

(i) En ensam människa är inte socialt inkompetent. Precis som en tyst eller introvert människa inte är. En ensam människa kanske tenderar att ha högre tolerans av att vara just ensam, detta betyder inte att denne är socialt inkompetent. Det är tydligt, vilket jag skrev lite om i inledningen, att alla människor söker sig till andra, eller gynnas av att vara med andra. Troligen ligger det i vår natur, eller så är det ett arv från vår tidiga uppväxt, att ha en stor verktygslåda som vi kan använda för att förstå och vara med andra. En ensam människa kan kanske tala mindre, eftersom han/hon förväntar sig besvikelse, att bli dömd, eller någon annan negativ tanke; men detta har som sagt inget med social inkompetens att göra. Om du prövar att intressera dig för en tyst människa, och inte undviker denne just för att han/hon är tyst, så ska du se att personen mycket väl kan bära på en hel värld av finurliga och intressanta tankar!

(ii) Deprimerade personer är inte pessimister. Jag tar upp detta eftersom ensamma människor kan ofta känna sig deprimerade. Grejen med depression är att den ofta karaktäriseras av en starkare ström av negativa tankar och där världsbilden förvrängs till personens nackdel. Det betyder att världen är tråkigare, mindre meningsfull och mindre hoppingivande, för den deprimerade, jämfört med samma person när han/hon inte är deprimerad. Det betyder helt enkelt att världen verkligen är dystrare och är på riktigt mer negativ. Depression har en styrka som om den var fysisk skulle vara ett boxningsslag av Muhammad Ali rätt mot pannan, och då skulle det nog vara opassande att säga: ”ryck upp dig! Det var ju bara ett enkelt slag!”.

5. HUR DU KOMMER UT UR DIN ENSAMHET (OCH VARFÖR DENNA RUBRIK ÄR DÅLIG)

Tyvärr, jag vet inte. Jag skulle även önska att inga självhjälpsböcker hade någon liknande rubrik, för vägen till ett skönare och härligare liv är inte en kort och enkel väg. Att komma ut ur ensamhet kan vara en långsam resa och en lång ny historia av insikter om sig själv. Det är en perfektionistisk fälla att försöka komma ut ur något fullständigt. Målet är att känna oss ensamma så liten tid av vårt liv som möjligt. Vi ska förstås få njuta av avskildhet, men som jag tidigare påpekat betyder det inte att du är ensam bara för att du är för dig själv.

Det finns många sätt att förbättra sin tillvaro, och jag hänvisar till något bibliotek för goda tips. Där finns det fina böcker skrivna av forskare i ämnet. Något som är bra kan vara att göra de saker man förut gillade, men som man inte känner för att göra själv. Man gör alltså saker man tycker är tråkiga, men som man tyckte var roliga förut. Detta kan få effekten att man faktiskt har kul, men den viktigaste effekten är att man faktiskt gör någonting. En annan sak kan vara att försöka förstå sina egna tankar och klura på vilka problem man kan lösa, kanske till och med göra någon prioriteringslista av vilka problem som är viktigast att lösa. Det finns för övrigt professionell hjälp runtom i Sverige.

6. AVSLUTANDE TANKAR

Omfamna ditt bristfyllda liv. Försök göra din ensamhet till en skön ensamcell medan du söker efter nya kompanjoner, men kom ihåg att du är din bäste vän. När du är ensam kan du göra vad du vill. Försök hitta andra som kan relatera till dig, och du till dem. Titta på himlen, känn vindbrisen, se den gröna skogen; hela universum är runt dig, du är inte ensam. Fokusera på andras känslor och tankar, inte på dina, du kanske ser att du inte är ensam då. För samhället kanske ensamhet är en tyst plåga, men du känner ensamheten, för dig är det inte en tyst plåga, den är riktig och allvarlig, och du kan må bättre. Ensamhet är en känsla, det är inte fakta. Sträck ut din hand till andra, du är ingen förlorare (förlorare finns inte!). Kämpa; och om vägen försvinner i en mörk skog, pröva en annan lättare och ljusare väg. Testa att sprida kärlek runt dig: Varje möte är ett tillfälle att säga något positivt, använd det väl, för det kan vara det vinnande alternativet i längden.

Slutligen: Jag hoppas att det ur din ensamhet ska springa något stort att leva för.

Sommarens slut: Som att åka Extreme på Gröna Lund

Sällan har min blogg blivit en plats där jag öppet och direkt delar med mig. Varje blogginlägg verkar vara utvecklandet av en idé. Ser jag tillbaks på alla mina inlägg skönjer jag en vilsen figur som klättrar ungdomens torn. Har jag blivit visare sen dagen när jag skrev om Smultronstället? Inser jag nu vad film är? Det jag vet är att jag bär på tankar och känslor som jag gillar att uttrycka inför mig själv och andra, så jag fortsätter med det. Ännu vet jag inte vad film är, men jag såg Gudfadern nyligen (senast jag såg den var jag 17 år, körde hela trilogin i en nostalgisk nio timmar visning) – vilket jävla mästerverk!

Såhär har mina veckor sett ut nyligen: Efter att jag sprungit några kilometer i skogen brukar jag ta en härlig dusch. Jag duschar väldigt kort dessa dagar eftersom jag lever i en konstant fascination för Marcus Aurelius lugna och filosofiska Självbetraktelser. 

Dagarna känns inte långa nu, men de är verkligen långa, och jag älskar det! Det finns massor att göra. Just nu är jag ganska pank, men om jag varit lite rikare hade jag skaffat mig några paket krossade tomater och gjort en underbar tomatsås. Det finns otroligt många sätt att göra tomatsås på, åtminstone tio. Har du testat att steka tio pressade vitlöksklyftor i olivolja före du kokar de krossade tomaterna? Det blir en otroligt intressant smak; och släng gärna i lite halvor av cocktailtomater medan du är igång, de små tomaterna får sin sötma förstärkt när du låter dem koka.

Hmm, jag tror det var några månader sedan jag funderade över moralfilosofen Peter Singers preferensutilitarism. Denna filosofiska åskådning skriver under principen om lika hänsyn till intressen: Om enbart X och Y påverkas av en handling, och X riskerar att förlora mer än vad Y har att vinna, så ska vi avstå från att utföra handlingen.

Vem är X, vem är Y? Dessa tecken kallas variabler och istället för dem kan vi insätta varje term som refererar till en självmedveten, medveten eller rationell varelse.

Vad betyder självmedveten, medveten och rationell? Jag vet att jag kommer behöva fortsätta länge om jag ska beskriva detaljrikt, eftersom filosofi är en sorts oändlig serie av definitioner, och inte långt ifrån en sokratisk besatthet av att förstå varenda ord. Därför tänker jag att vi kör kortfattat, men den huvudsakliga idén kommer nog överleva denna komprimering: Självmedvetna varelser är sådana som kan tillämpa idén om ett ”jag” om sig själv, detta kan vi, Homo sapiens sapiens, göra; idag tror forskare att även djur kan göra detta. Till exempel lärde man en apa teckenspråk och på julafton gav man henne godis. Nästa julafton frågade hon veckor i förväg om godiset, ”godis, godis” sa hon ungefär, vilket antydde starkt att apan kunde föreställa sig själv som ett objekt i tid och rum, hon kunde speciellt ha förväntningar. Att vara medveten om något är ungefär att veta hur det är att uppleva detta något. Medvetenhet om den röda färgen är att veta hur det är att uppleva rött. Singer ger ett exempel på en varelse som troligen inte är självmedveten eller rationell, men medveten: en fisk. Slutligen har vi rationalitet: en rationell varelse är någon som kan resonera enligt den klassiska logikens lagar, typ. Om du vet att du får studiebidrag på måndag, och det är söndag idag, då drar du den logiska slutsatsen att du får studiebidrag imorgon! Yay!

Singer menar alltså att vi bör ta lika hänsyn till alla dessa självmedvetna, medvetna eller rationella varelsers intressen (det är just dessa varelser som kan hysa intressen). Vidare betonar Singer att alla andra egenskaper utom dessa tre saknar moralisk relevans.

Några konsekvenser som Singer drar från sin preferensutilitarism är att vi bör avstå från att äta animaliska produkter och därför bli veganer (inte helt klart, men jag kör på vegan-vägen). Singer nämner inte det, men det är tydligt att det även följer att vi bör ta lika hänsyn till män som till kvinnor (helt klart), och även inta en antirasistisk ståndpunkt (helt klart). Det betyder likväl att när vi står inför miljöetiska dilemman bör vi fundera över hur miljön inte bara påverkar oss, utan även djurlivet (helt klart). Under samma princip ska staten ta lika hänsyn till flyktingars intressen som till deras medborgare (ganska klart; närhetsprincipen, att vi bör ta olika hänsyn beroende på avståndet mellan oss och de vi kan hjälpa, uppfattar jag som en orimlig etisk hållning, och således ett orimligt argument mot ökat flyktingmottagande). Eftersom flyktingar har mycket att vinna på att fly till en stat, jämfört med vad statens medborgare har att förlora av flyktingmottagande, anser Singer att de flesta länder (de länder som inte kallas ett tredje land) bör öka flyktingmottagandet, eftersom gränsen för flyktingmottagning är sällan nådd i dessa länder.  

Jag tycker dessa etiska konsekvenser av Singers princip om hänsyn till lika intressen är mycket intressanta och jag väljer just nu att hålla med honom i de flesta av hans slutsatser. Jag har nu kortfattat förklarat hans åsikt, eller min förståelse av hans åsikt, men jag hänvisar till Singers bok Praktisk etik om du skulle svänga förbi Akademibokhandeln, Stockholms Stadsbibliotek eller Hedengrens Bokhandel, dit jag går, eller vilken annan bokaffär som helst.

I övrigt har jag sett lite på en animeserie som heter Honey & Clover. Trevlig och mycket rolig serie. Låten till eftertexten är en riktig glädjekarusell! 

Ja, det är väl det. När jag vaknar tänker jag: Vad är medvetande? Vad är språk? Vad är lösningen på detta matematiska problem? Vilken grek ska dö härnäst? Alla dessa frågor hör ihop med mina studier i medvetandefilosofi, språkfilosofi, grafteori och antik grekisk skönlitteratur. Jag kom ihåg när jag skulle sluta gymnasiet och lyssnade ideligen på Alice Coopers School’s out. Idag skulle jag nog föredra att lyssna på School’s in (numera föredrar jag elektroniskt, som den här låten). I alla fall, det jag menar är att det finns ett stort antal inspirerande lärare och elever på universitetet, och biblioteken är fyllda med böcker om vetenskapens största upptäckter. Hur coolt är inte det? 

Jo, och förutom det lärde jag mig skillnaden mellan orden opak, genomskinlig och transparent idag, samtidigt fick jag en ny garderob och tänker för övrigt på alla mina vänner som är långt borta från det stockholmska livet som jag lever.

Ciao,
M. 

Livet är en resa, en sång, en dröm

Om vi för varje möjlighet anser oss stå mellan att välja eller att inte välja, så finns det i varje situation två alternativ.

Tvåsamhet kan handla om motsättningar. De grekiska filosoferna försvarade den världsuppfattning som var en berättelse om grundläggande olikartade delar: Gott – Ont. Vila – Rörelse. Ljus – Mörker. Enhet – Mångfald. Verklighet – Overklighet. Tvåsamhet kan också handla om förening, som den mellan kropp och själ, samt om det omsorgsfulla och vänskapliga som är mellan två, men för en enda relationell syntes.

Ibland sönderfaller tvåsamhet i självständighet. Då må livet vara ett spirituellt äventyr om självupptäckt. Vem är jag? Jag är inte motsättning, eftersom jag är underordnad tid och jag kan pröva och förkasta, se och blunda. Jag är potentialitet för jag har framtid, jag har en resa; varje ögonblick inväntar nästa, och det står mig fritt att genomgå en kvalitativ förändring av vem jag är vid varje sådan övergång. Jag är även här, vad den persiska poeten Omar Khayyám kallade denna stund, som jag ska glädjas över, som är mitt liv, min sång; och jag är slutligen den som vill bära hopp och bli till en levande dröm.

Jag går in i en berättelse om Siddharta och hans vän Govinda, söner av brahminer, med egentlig depression, ut kommer jag lite starkare. I denna berättelse är det Siddharta vi ska följa, genom hela hans liv med livsföränderliga upptäckter och återkommande självupptagenhet. Det handlar om indisk mystik och tidpunkten för Gautama Buddhas liv, men framförallt handlar det om att rumla i sin självständighet.

Siddharta är sanskrit för den som nått sina mål. En pilgrim söker, en upplyst har nått sina mål, går det att resonera. Inte alla ligger i vaggan med världslig visdom och så även för Siddharta; men icke lite har naturen givit honom. Han är redan från barnsben lojal och rik. En bra lyssnare och en bra vän. Alla är tillfreds med honom och han är tillfreds med alla. Det är som att han hade en naturlig fallenhet för andlighet, och hans ansikte är ett välbehag av tankfullhet; men han söker inte kroppslig kärlek, utan samtal med de vise, en kärlek för kunskap.

I sina ungdomliga dagar lämnar Siddharta sin far och beger sig ut. Snart därefter är han egendomslös. Sökandet är bra, målet bättre. Det är Jaget som Siddharta vill förstå, och bli fri från törsten av önskningar så att atman, den odödliga världssjälen, kan bosätta sig hos honom. Det var därför han gick, därför han valde upptäckarens väg. Vad är meditation? Vad är fasta? Vad är det att hålla andan? Det är flykt från Jaget, en sorts bedövning av smärta och glömska av meningslöshet. Så resonerar Siddharta med sin vän Govinda. Tillsammans tar de sin tillflykt hos samanerna, asketerna, och lär av dem. Siddharta lär sig tänka, vänta och fasta; men ännu känner han inte totaliteten, ännu känner han inte sig hel, och kritiserar därför avhållsamheten.

Rykten om Gautama sprider sig nu till Siddharta och hans vän. För Buddha är världen lidande. Inget sökande finns i hans blick och ingen åtrå i hans röst; det stilla ljuset är en symbol för hans kroppsspråk, och hans lära lovar förlossning från samsara, den materiella dimensionen. Govinda ansluter sig som munk till Gautama för att söka frigörelse genom dennes lära, medan Siddharta finner sig missnöjd.

När Siddharta talar till Gautama vid en trädgård berättar han att Gautama inte funnit frid via sin lära, eftersom att följa läran är en bundenhet i sig. När läran binder sig till Jaget är inte Jaget fritt. Gautama har snarare funnit frid och förlossning genom eget sökande, och så måste också ske för Siddharta. I denna anda lämnar Siddharta sin vän Govinda och Buddhas lära.

Utanför asketismen och den buddhistiska läran finns äventyret, där finns omvärlden, där finns barnmänniskorna, de som älskar och lider, de som riskerar och gråter, de giriga och givmilda, elaka och godtrogna. Av en kurtisan lär sig Siddharta kärlekens konster. Av en handlare lär sig Siddharta att bli rik och få andra att tjäna honom. Med pengar lär sig Siddharta att spela och leva livets hårda skola.

Åren går och svart hår blir grått. Kärlekens frånvaro är ett faktum. Det som förut gett honom glädje undviker han och grälsjukan spökar i hans medvetande. Ett sorts spirituellt döende befinner sig inom honom och ångesten vilar i hans mage. Det är i sakens natur att hoppet inte längre finns där, och så faller sökandet, och så faller målet. Han känner sig värdelös och i självmordet tror han sig finna utvägen.

För att stilla känslorna går han till floden med dödsönskan. I samma stund som beslutet om självmord skall komma når ljudet ohm hans öra. Det är tydligt och han tycks höra det från floden. Ett ohm är ett andrum. Nu orkar han vänta och nu orkar han somna, vilket han gör. Då han vaknar är han ny. Självhatet är borta. Han inser att all lära och all kunskap inte varit tillräcklig för frigörelse. Han förstod i tanken men inte i kroppen, bara nu har han nått insikt.

Då dagarna och nätterna varit många i kroppen hos denne nye Siddharta så träffar han en färjkarl. Färjkarlens ohämmade kärlek till floden och mänskan blir en inspirationskälla för honom. Tillsammans växer de gamla och Siddharta lär sig om barnmänniskorna. När han mot slutet av sitt liv möter sin föräldralösa son förstår han att vishet är olikt vetande, det går inte att lära sig, det måste levas. Sonen visar hat mot honom med kopiösa mängder fula ord, ändå kan Siddharta inte avsluta sin faderskärlek. Han är irrationell när han älskar utan att bli älskad, när han går emot läran och älskar sin son över allt. Han känner lidande och det får honom att uppskatta barnmänniskorna, de som älskar och gråter, för är han inte en själv?

Färjkarlen och sonen, köpmannen och kurtisanen, hans evigt sökande vän Govinda och den vise Buddha, de är inte så olika ändå. Buddha måste också älskat när han vandrade genom landet; han måste älskat sina följeslagare, naturen och alltet. Då insåg Siddharta jämställdheten, världens enhet, om att uppfostra en positiv bild hos sig själv, att acceptera förändringen och att bevara hoppfullheten såsom musslan bevarar pärlan.

Jag. Jag inser att kris är tillväxt.

Not 1: Berättelsen är återberättad från Siddharta av Hermann Hesse.

Not 2: I listan av olikartade, gemensamt motsatta, delar har många gånger ordparet Hankön – Honkön varit deltagande. Honkön har då alltså samlats med andra attribut som mörker och ondska. Det tycks mig vara mycket säkerställt att detta inte är en slump, utan en del av ett systematiskt nedvärderande av kvinnor som utförts av många personer genom historien, och specifikt, i det här sammanhanget, av grekiska filosofer.

Not 3: Jag ägnade mycket tankekraft åt att förstå buddhismen för några månader sedan. Själv är jag agnostiker och har svårt att acceptera grundläggande buddhistiska antaganden. Jag har uppfattningen att vissa filosofer, och detta kan inkludera religiösa ledare eller grundgestalter, har på förhand en uppfattning som de i efterhand bygger ett system av regler, en lära, av. I religiösa sammanhang tenderar sådana uppfattningar på förhand att vara etiska tror jag. Österländsk filosofi och religion uppfattar jag som mer vägledande, mindre bör och mer är. Som agnostiker ser jag till den externa världen (naturen), den interna världen (jag) och idéer (egna abstrakta koncept). Det är från idéerna jag tror det påstådda vetandet om högre makter kommer ifrån. Meningen med denna not är att förklara buddhismen såsom jag förstår den. När jag säger buddhism så menar jag Buddhas lära. Läran går ut på att nå det goda livet. Det goda livet står för sig självt i en sådan vaghet att den direkt frågar efter att bli definierad. Lidande får därför en central roll, eftersom det goda livet är utan lidande. Vägen till det goda livet, bort från lidandet, handlar om att förstå personlighetens natur, söka kunskap och förstå vår plats i världen. Detta är grunden som sammanfattats i fyra ädla sanningar: (1) Det finns lidande, (2) det finns en början till lidande, (3) det finns ett slut på lidandet och (4) det finns en väg som leder till ett slut på lidandet. Vad Buddha kallar ‘mittens väg’ är en absolut sanning om levande varelser: att allting är en orsakskedja av förgängliga, opersonliga psykofysiska element. Då allt är tillfälligt saknas något som skulle kunna kallas essensen av en person, just därför finns inget Jag. Denna insikt må så småningom leda till frigörelse, ty, som jag förstår det, gör denna insikt det uppenbart att det inte finns en person att tillskriva ett lidande; den sanna verkligheten är således utan lidande.