Drömmar om dåtidens lycka

I Smultronstället presenterar Bergman ett perspektiv på döden och livet: Döden är inte här, blott livet. Rädsla inför döden idag är icke fred imorgon, utan oro. Har du haft en god dag, så var glad och le när du sover. Har du haft en dålig dag, så tänk, rumla i drömmarna om dåtidens gyllene stunder eller finn dig själv i nuet.

Smultronstället var sannolikt den första filmen jag såg som inte uppträdde likt en i kameran realiserad roman. Film är inte bok och här fick jag det klargjort. Smultronstället är olik Bergmans tidigare filmer eftersom de glömde livets styrka till fördel för de psykiska kvalen.

Två exempel: I Sommaren med Monika exponeras en ung mans sexuella uppvaknande ihop med en ung kvinna. Tillsammans tas de kring kärlekens stöttepelare i medvind ända tills motvinden kommer. I Gycklarnas afton visas en berättelse om könens kamp: en Freudiansk berättelse om det groteska och farsartade livet som kringvandrande cirkusaktör – en tragedi i högsta äran.

Utan att fullständigt avskärma sig från tidigare livsämnen behöll Bergman dessa i Smultronstället med styrka och precision. Förståelsen var lättare att fånga.

Läkaren Isak Borg ska krönas till jubeldoktor i Lund för sitt livslånga medicinska arbete. När han bilar till Lund över den svenska landvägen minns Isak förträngda minnen och tvingas reda ut tidigare misstag på grund av bekymmersamma drömmar om tillvaron i hans äldre dagar. Genom mardrömmar, speglar och fantasier får Isak ny kunskap om sig själv. Detta leder till att han byter ut sin cynism mot ett förtroende för mänskligheten som förstående och föränderlig.

Tillsammans med svärdottern Marianne och tre medföljande ungdomar sitter Isak i sin bil. I uppgivenhet slumrar Isak för sig själv

Jag somnade, men förföljelsen i sömnen av drömmar, och bilder, som föreföll mig ytterst påtagliga och förödmjukande. Jag kan heller inte förneka, att det i dessa drömsituationer fanns något betvingande, som borrade sig fast i mitt medvetande med en nästan outhärdlig avsiktlighet.

Isak måste minnas vad han länge gömt i minnet. Bilderna i drömmarna stör honom bortom drömmarna, in till hans dagliga liv. Han känner skuld över sitt förflutna. Scenerna härnäst formar honom till en mer empatisk man som ses som ett försök att kanske handskas med drömmarnas ledsamma natur. Han kanske uppfattar sig som mer god nu, men han kan inte bejaka godheten för det fungerar inte när hans närmsta lägger kommentarer om de bedrägerier och felsteg han gjort sig skyldig till. Det erinrar Isak om när han våldtog en kvinna och aldrig förlät henne. Kanske vill han nu tilltvinga sig hänsyn, men de medel som krävs bryter villkoren för vad han vill uppnå: att visa att han också är en människa.

Isak inser att han inte har tillräckliga livsmeriter för att rätteligen urskulda sig. För samtidigt som han söker bättra sig är hans erfarenhet präglad av likgiltighet mot människan. Han är inte ett barn längre. Han är dömd i ett fängelse av förtvivlan där han dagligen möter sin egen domare., vilket är han själv. Han är inlåst i drömmarna om hans lastfulla gärningar.

I en scen tas Isak till smultronstället, en plats som etsat sig fast i hans minne sedan ungdomen. Här förälskade han sig i en ung vacker kvinna, Sara, som han senare kom att förlora till sin broder Sigfrids fördel. Utan att sova drömmer Isak tillbaks till den tid då Sara och han träffades: Sara är vacker som förr och de talar med varann. Hon berättar att han är en ängslig gubbe, att han är ledsen och att han inte tål det faktum att hon ska gifta sig med Sigfrid. Isak är inte sur för deras framtida giftermål; han ser sitt ansikte i en spegel bredvid Sara, han försöker le – men det gör ont. Isak gråter, för han förstår och håller med när Sara säger:

Du som är professor emeritus borde väl veta varför det gör ont. Men det vet du inte. För trots att du vet så mycket så vet du egentligen ingenting.

För Isak symboliserade smultronstället en längtan tillbaks till ungdomens natur; bort från livets kval

Isak vågade aldrig studera livet han levde. Den stora avsaknaden av förståelse om hans livsviktiga handlingar tär på hans kropp och det stör honom att lidandet ska komma nu när han är så gammal och fylld av sentimentala minnen.

 

Annonser

Vad är film?

Min film föds först i mitt huvud, dör på papperet; återupplivas av de riktiga personer och de riktiga objekten jag använder, vilka dör på film men, placerade i en viss ordning och projekterade på en skärm, kommer tillbaks till livet likt blommor i vatten.

Sagt av franske filmregissören Robert Bresson, ett citat som väl förklarar en mest underhållande framställning av abstrakta idéer – filmen. Bressons oeuvre präglades av en asketisk och spirituell stil med intresse för filosofiska problem. Hans filmer igenkänns av allegorier som engagerar oss till att diskutera människan. Svenske filmregissören Ingmar Bergman förklarade film ännu bättre:

Film som dröm, film som musik. Ingen konstform går bortom vårt vanliga medvetande på sättet film gör, rakt mot våra känslor, djupt ner i själarnas mörka rum.

Jag är praktiskt influerad, eller påverkad, av Bergmans filmer och den filosofi de innehåller. Hans eftertänksamma spelfilmer om döden och hur hans karaktärer hanterar döden är intressanta. Döden är som en sorts misär över en livstid och som verkar fråga oss i all oändlighet, det är skönt när vi glömmer bort döden eller när vi hittar en ny väg att förstå den (egentligen vi som i jag). Bergman hittade en öppning att visualisera döden och gav mig ett nytt sätt att vilja fundera kring döden.

Kyrkan är en plats där människor tillåter känslor och metafysik diskutera. Filmer kan fungera på samma sätt.

Att skapa ett samliv mellan musik och bilder är som vårt liv med syn och hörsel, till skillnad från en bok är filmen inte alltid tyst. Att läsa en bok kan kännas mer ansträngande, vi behöver förstå vad orden betyder och hur de hänger ihop, samt att utifrån detta föreställa oss en värld. Filmen kan verka som ett nära samband mellan det vi upplever varje dag så att förståelsen känns rutinmässig och ansträngning för förståelse är bara retsamt närvarande. Fast filmen har också sina ord och meningar, nämligen bilder och hur de hänger samman. När vi ser film behöver vi också fylla i luckor här och där, vad är bakom kameran och vem är det som pratar i bakgrunden, t.ex. Men kanske är det ändå rätt att filmen ser med en, tillsammans med en och att våra känslor för den är instinktiva.

Den ryska filmregissören Andrei Tarkovskij sa om sin självbiografiska film Zerkalo:

Jag hade den största svårigheten i att förklara för människor att det ej är någon hemlig, kodad mening i filmen, inget bortom lusten att berätta sanningen. Ofta provocerar min självsäkerhet skepsis och besvikelse. Vissa människor vill uppenbarligen ha mer: de vill ha svårbegripliga symboler, dolda meningar. De var inte vana vid poesin av filmbilden.

En film som verkar allmängiltig eller diffus sätter ofta åskådaren i ett spår där han börjar söka efter symboler och koncentrera sig på detaljer. Det är vad han tror är nyckeln till förståelse. Inte alltid kan vi förstå en film genom att undersöka symboler och detaljer, det verkar som att likt boken är mycket i film svårbegripligt och otydligt, vi skapar vår egen mening.

Jag förvånas inte av denna undran om hemlig mening i filmer. En film som diskuterar metafysik, och i sin väg försöker visualisera denna diskussion, kan te sig mycket försiktig. Vi försöker kanske identifiera oss med filmer, även när de diskuterar metafysik som vi kanske aldrig fått uppleva, och gör det kanske i hopp om att förstå oss själva. Många gånger har jag sett filmer på det här sättet men har inte fått någon hjälp med mina problem, men det är inte sant att film inte kan hjälpa oss någon gång (för att jag är ett, om jag inte lurat mig själv, levande bevis). Om film bara inspirerar tycker jag det är tillräckligt. När film väcker känslor och ger oss nya fantasier kan vi kännas oss befriade från det bedövningsmedel som ibland är en familjär värld (verkligheten). Att se film kanske är eskapism, och film kanske är drömmar, jag tycker i alla fall om det.

Den filmiska impressionismen

The Thin Red Line från 1998 av Terrence Malick är en fantastisk upplevelse att se. Då jag såg den igen blev jag fast beslutsam att se alla hans filmer. Sex långfilmer senare och jag var övertygad om att ett nytt filmspråk hade kommit till: ett vackert, meditativt och impressionistiskt språk.

The Thin Red Line berättar om många personer. Här ser vi en stark utveckling av det språk vi skönjt i hans tidigare filmer Badlands (1973) och Days of Heaven (1978). Poesin är mer framträdande och kameraarbetet är mer moget sedan Days of Heaven. Jag påminns ofta om Claude Monets impressionism när jag ser en film av Malick, det är en liknelse som beskriver ett första intryck. Många har uttryckt att de känner sig förvirrade när de ser en film av Malick, speciellt Tree of Life (2011), och att poesin kan kännas ironisk. The Thin Red Line kanske känns som någon sorts elegi om krig, och To The Wonder (2012) kanske som en kärleksdikt till den som älskar. Filmerna är fåordiga och när jag inte försöker komma ihåg tidigare scener tappar jag bort mig snabbt, det är filmer som jag måste ge tid och koncentration. Så för mig känns poesin inte ironiskt, det finns alltid en värdefull idé att ta till sig och i exempelvis To The Wonder som av alla hans filmer känns, just nu, mest fattig i poetiska idéer så har den idéer. Det är för mig tilläcklig motivation att se hans filmer, jag söker jämt efter upplevelser som är nya och Malick lyckas så ofta med just det.

Det ord jag ofta stöter på i kommentarer om Malicks filmer är ”pretentiös”. Pretentiös betyder ungefär ”anspråksfull”, ”fordrande”; som ovan tycker jag det är utmanande filmer vi pratar om, vare sig kommentatorer (både vanliga nätkommentatorer, och recensenter) använder ordet som skällsord (på något sätt) eller som ”anspråksfull”, ”fordrande”, är det inte ett ord som riktigt fångar känslan av att se hans filmer.Det är inte svårt att förstå att vissa känner sig vilsna när de läser en bok, ser en film eller spelar ett datorspel. Vi kan tala om Harold Blooms begrepp djupläsning. Ögonpendlandet från bokstav till bokstav betyder inte att man nödvändigtvis läser, att man beskådar betyder inte nödvändigtvis att man ser och att man rör på kontrollen betyder inte nödvändigtvis att man spelar (med nödvändigtvis menar jag att man får en förståelse för vad man upplever). Skådandet är mekaniskt, att se är däremot den förnuftsbaserade och ständiga interpretationen av bilder. Vi ska således se en film, inte bara skåda den.

Impression, soleil levant

Målningen ovan heter Impression, soleil lavant, av Claude Monet, 1872. Vid ett första intryck kanske vi tolkar bilden något så här: himlen mörknar, solen sträcker sig mot horisonten, en roddbåt skvalpar på vattnets yta, med mera. Det är en känsloladdad bild, men efter en minuts förundran konstaterar vi, eventuellt, att tavlan bara består av en gegamoja av färg, en massa hokus pokus med andra ord. Även fast jag själv anländer vid den slutsatsen känner jag att det är en roddbåt, känner att det är en sol och att titta på den ger känslan av en mörka himmel som täcker mig; för att jag ser: ett resultat av tolkningen av den mekaniska biten att skåda. Kanske  invänder läsande att Claude Monet faktiskt tänkte sig en roddbåt, en sol och en mörk himmel vid skapandet av hans Impression, soleil lavant. Motargumentet vore då att Monet inte har någon auktoritet över hans konstnärskap. Monets verk är självstyrande, man behöver inte läsa konstnären för att läsa bilden. Film-, litteratur-, och i framtiden (hoppas jag), tv-spelsvetenskap, vore onödigt om det bara gick ut på att fråga konstnärens avsikt, det är ju nästan enbart ett sökande efter intervjuer. Min tolkning kan därför motiveras utan hänsyn till Monet.

Jag menar att impressionism utgör bilder som företräder något verkligt men där en grad av osäkerhet förstör bedömningen av bildens representation. Det är ändå ganska häftigt att bilden kommer till kraft när vi funderar över den. Att överföra denna definition till film kan kännas problematiskt, men jag hoppas inte om vi tänker att film är en serie av bilder.

En förklaring av Malicks berättarteknik är kanske stora narrativa hopp, många klippningar, fokus på natur i kontrast till människan och karaktärer som tänker poetiskt i inspelade monologer. Med dessa stilmedel skapas en form av impressionism. Det känns, till skillnad från Impression, soleil lavant, lite mer konkret; men tillsammans med det fragmentariska berättandet finns det något sorts hokus pokus som vi vil och har svårt attl förstå, människan söker sätt att förstå och organisera information, en film är inget undantag.

Malicks impressionism handlar om att vara och hans karaktärer talar poetiskt om detta tillstånd. Vi som åskådare är, men vi har varit, och för mig är det värdefullt att titta tillbaks på livet, inte för att bearbeta utan för att observera minnets bilder, reflektera över dem och tänka på dem. Malick visar att det likväl är värdefullt att titta tillbaks på andras varit eller till och med fiktiva varit; för säger inte verk som Bibeln mycket, oavsett om det bara är en samling liknelser, metaforer och myter?

Jag skriver, alltså finns jag.