Kategoriarkiv: Livsfilosofi

Om att vara känslig

Känslig. Vem är inte det? Skulle det saknas tecken på nedstämdhet eller sorg hos någon så skulle jag inte tro att denne inte var känslig. Bättre tror jag att jag inte ännu sett den känsliga sidan hos personen eller att denne person bedrar mig eller döljer dennes känslighet inför mig. 

Adjektivet känslig har ett brett användningsområde: En känslig person är mycket mottaglig för stimuli (t ex är personen lättirriterad). Ett känsligt system reagerar starkt på små störningar (den s k fjärilseffekten är ett exempel på detta). En känslig situation väcker starka känslor (t ex en politisk fråga).

Idag vill jag diskutera adjektivet känslig med avseende på personer (det första användningsområdet ovan). Jag ska börja med de som fjärmat sig från adjektivet känslig och som är några vilka jag tror absolut inte vill kallas känsliga. Det gäller de ledare som i sin propaganda vill framhålla en maskulin status. De kan med tre ord kallas starka maskulina ledare. För dessa är det inte en kvalité att vara känslig. Detta beror på föreställningen att adjektivet känslig i folkpsykologin förknippas med osäkerhet och avsaknad av kontroll. Den starke ledaren (som alltså fjärmar sig från detta adjektiv) strävar därför mot att vara säker och bestämd under antagandet att detta är vad folket söker. En stark ledare blir därmed tvungen att uppvisa en fantastisk intuition om att bara veta. Tyvärr är denna uppvisning ibland blott en ridå bakom vilken annat döljer sig och ledaren framstår lätt som fånig från ett tredjepersonsperspektiv närhelst denna ridå avslöjas (tänk på den ryska och nordkoreanska ledaren).

Men enbart för att en stark maskulin ledare undviker beteckningen känslig är det inte säkert att denne samtidigt vill framstå som okänslig. Okänslig är inte enbart att inte vara känslig. Det att inte vara känslig är snarare uttrycket för att personen inte uttrycker särskilt mycket känslor (med två ord så är personen i sådana fall  närmast oemottaglig). Medan den okänsliga inte är känslig förvisso så tillfogar den okänsliga ett drag av hårdhet och kyla till sig. En okänslig är i denna mening exempelvis cynisk eller hänsynslös. Cynisk och hänsynslös – så vill inte alltid den starke maskulina ledaren framställa sig. Medan det passar mycket väl för en känslig person att gråta öppna tårar så passar inte detta den starke ledaren. Men det passar inte heller ledaren att inte gråta, för på så vis riskerar denne att exempelvis fördärva minnet av den avlidne, vilket ledaren inte önskar. Istället släpper den starke maskulina ledaren allra helst en bestämd och symbolisk tår och visar därigenom att denne bryr sig, men utan att kvalificera sig som okänslig.

Det är nu klart att den starke maskulina ledaren är ett typiskt uttryck för maskulinitet. Maskulinitet som begrepp har associerats till styrka och bestämdhet. Som vi sett kan det även associeras med det att inte vara känslig (vilket inte betyder att det att inte vara känslig är associerat med styrka). Jag tror maskulinitet i denna betydelse på många sätt fått adjektivet känslig att undervärderas. Dessutom har begreppet maskulinitet, samt den större acceptansen av att begreppet bör komma till uttryck, eller önskas, hos framförallt män, lett till tron på dikotomin om att män inte är känsliga medan kvinnor är känsliga. Personligen i min vardag kom denna dikotomi till uttryck när jag grät och det sades till mig att jag grät som en flicka (medan det var uppenbart att jag identifierade mig som pojke och verkade i samhället som en pojke). Dikotomin är förstås falsk. Det var så jag började denna text: Vem är inte känslig, egentligen?

Bör vi  uppmuntra personer att ge uttryck för sin känslighet? Jag tror att svaret på den är jakande. Vi bör uppmuntra personer som ger uttryck för sin känslighet att fortsätta göra så. För att ta ett skäl så tror jag det är skönare (mer tillfredsställande och nyttigt i ett längre perspektiv) att gråta öppet än tyst. Jag tror på detta skäl eftersom i min erfarenhet är det inte alls lika skönt att gråta tyst som öppet. När en gråter öppet är det samtidigt möjligt för de som hör eller ser att vara omtänksamma och ge uttryck för deras respektive känslighet. Omtänksamhet och känslighet lever tätt intill varandra. Jag tror därför att det i det interpersonella är mycket viktigt att några visar sin känslighet medan andra visar sin omtänksamhet. Så förbättra vi bland annat tilliten och tryggheten. Eftersom maskulinitet (som det oftast förstås) gör våld på det att vara känslig så har den helst ingen plats i ett samhället där vi allra vill att människor ska må bra och lita på varandra. (Samhällsvetaren kan också gotta sig i detta resonemang tror jag, eftersom det visat sig att tillit leder till en positiv ruljangs i samhällsekonomin.) Dessutom: När det skapas en kultur av att exempelvis män inte får vara känsliga så söker de i lägre grad hjälp från vårdmottagningar. Och om den tidigare nämnda dikotomin (om att kvinnor men icke män är känsliga) samtidigt hålls vid liv så blir det en negativ effekt för de kvinnor som vill betraktas som, och bli, ledare eftersom andra kommer då om dessa kvinnor (vars vilja vi oftast bör respektera) felaktigt hålla två påståenden för sant och tillämpa dessa påståenden på dem: Ett, att kvinnor är mer känsliga än män och, två, att det att vara känslig är en indikation på en osäker och obestämd individ. Det första påståendet är som sagt felaktigt (vilket jag visat ovan). Det andra påståendet är falskt eftersom jag själv är känslig men säker på en hel del saker om mitt liv (mängden motexempel är förstås fler).

Jag tror jag slutar skriva i och med detta stycke… Känslig… Jag tror att det ordet kommer vara viktigt nu framöver. Som nog de flesta har jag många gånger kallats känslig. I konservativa (religiösa eller icke-religiösa) sammanhang ofta med en negativ konnotation. Men nu i vår moderna tid har denna egenskap hos mig och andra (egentligen alla) blivit mer respekterad. Exempelvis tillåter moderna feministiska teorier män att släppa orealistiska förväntningar om att aldrig vara känslig. Dessutom beskriver teorierna adjektivets komplexitet och visar att det inte finns någon könsbaserad gränsdragning om vem som är känslig eller ej (dvs. dikotomin om att män men icke  kvinnor är känsliga är uppenbarligen falsk). Jag tror också vi är på väg mot en mindre revolution där vi kräver av våra ledare att vara ärliga och därför också uppvisa att de är känsliga. Agerar ledarna manipulativt eller som maskiner eller karriärister har vi svårt att se känslorna och därmed svårt att lita på dem. Jag själv har exempelvis svårt att lita på någon som nästan aldrig visar tecken på att vara känslig. Maskinliknande människor är därför inte de ledare jag vill rösta på. Snarare röstar jag på komplexa och mänskliga individer som visar att de är känsliga och som dessutom är trogna sig själva samt förstår att ingen är perfekt och därmed inte de själva heller. Det går därför att säga att politiken är i behov av ödmjukhet. Men för att sådana ledare ska frodas behöver vi också uppvärdera det att vara känslig och visa ödmjukhet vi också. I det perspektivet går det att säga att politiken börjar hos individen. Då – när vi uppvärderar det att vara känslig och står ödmjuka inför det komplexa Samhället på samma sätt som vi står ödmjuka inför Naturen – tror jag vi kan ha mer känslosamma samt öppna samtal och vara mer omtänksamma när vi delger varandras perspektiv.