Kategoriarkiv: Litteratur

Sommarens slut: Som att åka Extreme på Gröna Lund

Sällan har min blogg blivit en plats där jag öppet och direkt delar med mig. Varje blogginlägg verkar vara utvecklandet av en idé. Ser jag tillbaks på alla mina inlägg skönjer jag en vilsen figur som klättrar ungdomens torn. Har jag blivit visare sen dagen när jag skrev om Smultronstället? Inser jag nu vad film är? Det jag vet är att jag bär på tankar och känslor som jag gillar att uttrycka inför mig själv och andra, så jag fortsätter med det. Ännu vet jag inte vad film är, men jag såg Gudfadern nyligen (senast jag såg den var jag 17 år, körde hela trilogin i en nostalgisk nio timmar visning) – vilket jävla mästerverk!

Såhär har mina veckor sett ut nyligen: Efter att jag sprungit några kilometer i skogen brukar jag ta en härlig dusch. Jag duschar väldigt kort dessa dagar eftersom jag lever i en konstant fascination för Marcus Aurelius lugna och filosofiska Självbetraktelser. 

Dagarna känns inte långa nu, men de är verkligen långa, och jag älskar det! Det finns massor att göra. Just nu är jag ganska pank, men om jag varit lite rikare hade jag skaffat mig några paket krossade tomater och gjort en underbar tomatsås. Det finns otroligt många sätt att göra tomatsås på, åtminstone tio. Har du testat att steka tio pressade vitlöksklyftor i olivolja före du kokar de krossade tomaterna? Det blir en otroligt intressant smak; och släng gärna i lite halvor av cocktailtomater medan du är igång, de små tomaterna får sin sötma förstärkt när du låter dem koka.

Hmm, jag tror det var några månader sedan jag funderade över moralfilosofen Peter Singers preferensutilitarism. Denna filosofiska åskådning skriver under principen om lika hänsyn till intressen: Om enbart X och Y påverkas av en handling, och X riskerar att förlora mer än vad Y har att vinna, så ska vi avstå från att utföra handlingen.

Vem är X, vem är Y? Dessa tecken kallas variabler och istället för dem kan vi insätta varje term som refererar till en självmedveten, medveten eller rationell varelse.

Vad betyder självmedveten, medveten och rationell? Jag vet att jag kommer behöva fortsätta länge om jag ska beskriva detaljrikt, eftersom filosofi är en sorts oändlig serie av definitioner, och inte långt ifrån en sokratisk besatthet av att förstå varenda ord. Därför tänker jag att vi kör kortfattat, men den huvudsakliga idén kommer nog överleva denna komprimering: Självmedvetna varelser är sådana som kan tillämpa idén om ett ”jag” om sig själv, detta kan vi, Homo sapiens sapiens, göra; idag tror forskare att även djur kan göra detta. Till exempel lärde man en apa teckenspråk och på julafton gav man henne godis. Nästa julafton frågade hon veckor i förväg om godiset, ”godis, godis” sa hon ungefär, vilket antydde starkt att apan kunde föreställa sig själv som ett objekt i tid och rum, hon kunde speciellt ha förväntningar. Att vara medveten om något är ungefär att veta hur det är att uppleva detta något. Medvetenhet om den röda färgen är att veta hur det är att uppleva rött. Singer ger ett exempel på en varelse som troligen inte är självmedveten eller rationell, men medveten: en fisk. Slutligen har vi rationalitet: en rationell varelse är någon som kan resonera enligt den klassiska logikens lagar, typ. Om du vet att du får studiebidrag på måndag, och det är söndag idag, då drar du den logiska slutsatsen att du får studiebidrag imorgon! Yay!

Singer menar alltså att vi bör ta lika hänsyn till alla dessa självmedvetna, medvetna eller rationella varelsers intressen (det är just dessa varelser som kan hysa intressen). Vidare betonar Singer att alla andra egenskaper utom dessa tre saknar moralisk relevans.

Några konsekvenser som Singer drar från sin preferensutilitarism är att vi bör avstå från att äta animaliska produkter och därför bli veganer (inte helt klart, men jag kör på vegan-vägen). Singer nämner inte det, men det är tydligt att det även följer att vi bör ta lika hänsyn till män som till kvinnor (helt klart), och även inta en antirasistisk ståndpunkt (helt klart). Det betyder likväl att när vi står inför miljöetiska dilemman bör vi fundera över hur miljön inte bara påverkar oss, utan även djurlivet (helt klart). Under samma princip ska staten ta lika hänsyn till flyktingars intressen som till deras medborgare (ganska klart; närhetsprincipen, att vi bör ta olika hänsyn beroende på avståndet mellan oss och de vi kan hjälpa, uppfattar jag som en orimlig etisk hållning, och således ett orimligt argument mot ökat flyktingmottagande). Eftersom flyktingar har mycket att vinna på att fly till en stat, jämfört med vad statens medborgare har att förlora av flyktingmottagande, anser Singer att de flesta länder (de länder som inte kallas ett tredje land) bör öka flyktingmottagandet, eftersom gränsen för flyktingmottagning är sällan nådd i dessa länder.  

Jag tycker dessa etiska konsekvenser av Singers princip om hänsyn till lika intressen är mycket intressanta och jag väljer just nu att hålla med honom i de flesta av hans slutsatser. Jag har nu kortfattat förklarat hans åsikt, eller min förståelse av hans åsikt, men jag hänvisar till Singers bok Praktisk etik om du skulle svänga förbi Akademibokhandeln, Stockholms Stadsbibliotek eller Hedengrens Bokhandel, dit jag går, eller vilken annan bokaffär som helst.

I övrigt har jag sett lite på en animeserie som heter Honey & Clover. Trevlig och mycket rolig serie. Låten till eftertexten är en riktig glädjekarusell! 

Ja, det är väl det. När jag vaknar tänker jag: Vad är medvetande? Vad är språk? Vad är lösningen på detta matematiska problem? Vilken grek ska dö härnäst? Alla dessa frågor hör ihop med mina studier i medvetandefilosofi, språkfilosofi, grafteori och antik grekisk skönlitteratur. Jag kom ihåg när jag skulle sluta gymnasiet och lyssnade ideligen på Alice Coopers School’s out. Idag skulle jag nog föredra att lyssna på School’s in (numera föredrar jag elektroniskt, som den här låten). I alla fall, det jag menar är att det finns ett stort antal inspirerande lärare och elever på universitetet, och biblioteken är fyllda med böcker om vetenskapens största upptäckter. Hur coolt är inte det? 

Jo, och förutom det lärde jag mig skillnaden mellan orden opak, genomskinlig och transparent idag, samtidigt fick jag en ny garderob och tänker för övrigt på alla mina vänner som är långt borta från det stockholmska livet som jag lever.

Ciao,
M. 

Annonser

Livet är en resa, en sång, en dröm

Om vi för varje möjlighet anser oss stå mellan att välja eller att inte välja, så finns det i varje situation två alternativ.

Tvåsamhet kan handla om motsättningar. De grekiska filosoferna försvarade den världsuppfattning som var en berättelse om grundläggande olikartade delar: Gott – Ont. Vila – Rörelse. Ljus – Mörker. Enhet – Mångfald. Verklighet – Overklighet. Tvåsamhet kan också handla om förening, som den mellan kropp och själ, samt om det omsorgsfulla och vänskapliga som är mellan två, men för en enda relationell syntes.

Ibland sönderfaller tvåsamhet i självständighet. Då må livet vara ett spirituellt äventyr om självupptäckt. Vem är jag? Jag är inte motsättning, eftersom jag är underordnad tid och jag kan pröva och förkasta, se och blunda. Jag är potentialitet för jag har framtid, jag har en resa; varje ögonblick inväntar nästa, och det står mig fritt att genomgå en kvalitativ förändring av vem jag är vid varje sådan övergång. Jag är även här, vad den persiska poeten Omar Khayyám kallade denna stund, som jag ska glädjas över, som är mitt liv, min sång; och jag är slutligen den som vill bära hopp och bli till en levande dröm.

Jag går in i en berättelse om Siddharta och hans vän Govinda, söner av brahminer, med egentlig depression, ut kommer jag lite starkare. I denna berättelse är det Siddharta vi ska följa, genom hela hans liv med livsföränderliga upptäckter och återkommande självupptagenhet. Det handlar om indisk mystik och tidpunkten för Gautama Buddhas liv, men framförallt handlar det om att rumla i sin självständighet.

Siddharta är sanskrit för den som nått sina mål. En pilgrim söker, en upplyst har nått sina mål, går det att resonera. Inte alla ligger i vaggan med världslig visdom och så även för Siddharta; men icke lite har naturen givit honom. Han är redan från barnsben lojal och rik. En bra lyssnare och en bra vän. Alla är tillfreds med honom och han är tillfreds med alla. Det är som att han hade en naturlig fallenhet för andlighet, och hans ansikte är ett välbehag av tankfullhet; men han söker inte kroppslig kärlek, utan samtal med de vise, en kärlek för kunskap.

I sina ungdomliga dagar lämnar Siddharta sin far och beger sig ut. Snart därefter är han egendomslös. Sökandet är bra, målet bättre. Det är Jaget som Siddharta vill förstå, och bli fri från törsten av önskningar så att atman, den odödliga världssjälen, kan bosätta sig hos honom. Det var därför han gick, därför han valde upptäckarens väg. Vad är meditation? Vad är fasta? Vad är det att hålla andan? Det är flykt från Jaget, en sorts bedövning av smärta och glömska av meningslöshet. Så resonerar Siddharta med sin vän Govinda. Tillsammans tar de sin tillflykt hos samanerna, asketerna, och lär av dem. Siddharta lär sig tänka, vänta och fasta; men ännu känner han inte totaliteten, ännu känner han inte sig hel, och kritiserar därför avhållsamheten.

Rykten om Gautama sprider sig nu till Siddharta och hans vän. För Buddha är världen lidande. Inget sökande finns i hans blick och ingen åtrå i hans röst; det stilla ljuset är en symbol för hans kroppsspråk, och hans lära lovar förlossning från samsara, den materiella dimensionen. Govinda ansluter sig som munk till Gautama för att söka frigörelse genom dennes lära, medan Siddharta finner sig missnöjd.

När Siddharta talar till Gautama vid en trädgård berättar han att Gautama inte funnit frid via sin lära, eftersom att följa läran är en bundenhet i sig. När läran binder sig till Jaget är inte Jaget fritt. Gautama har snarare funnit frid och förlossning genom eget sökande, och så måste också ske för Siddharta. I denna anda lämnar Siddharta sin vän Govinda och Buddhas lära.

Utanför asketismen och den buddhistiska läran finns äventyret, där finns omvärlden, där finns barnmänniskorna, de som älskar och lider, de som riskerar och gråter, de giriga och givmilda, elaka och godtrogna. Av en kurtisan lär sig Siddharta kärlekens konster. Av en handlare lär sig Siddharta att bli rik och få andra att tjäna honom. Med pengar lär sig Siddharta att spela och leva livets hårda skola.

Åren går och svart hår blir grått. Kärlekens frånvaro är ett faktum. Det som förut gett honom glädje undviker han och grälsjukan spökar i hans medvetande. Ett sorts spirituellt döende befinner sig inom honom och ångesten vilar i hans mage. Det är i sakens natur att hoppet inte längre finns där, och så faller sökandet, och så faller målet. Han känner sig värdelös och i självmordet tror han sig finna utvägen.

För att stilla känslorna går han till floden med dödsönskan. I samma stund som beslutet om självmord skall komma når ljudet ohm hans öra. Det är tydligt och han tycks höra det från floden. Ett ohm är ett andrum. Nu orkar han vänta och nu orkar han somna, vilket han gör. Då han vaknar är han ny. Självhatet är borta. Han inser att all lära och all kunskap inte varit tillräcklig för frigörelse. Han förstod i tanken men inte i kroppen, bara nu har han nått insikt.

Då dagarna och nätterna varit många i kroppen hos denne nye Siddharta så träffar han en färjkarl. Färjkarlens ohämmade kärlek till floden och mänskan blir en inspirationskälla för honom. Tillsammans växer de gamla och Siddharta lär sig om barnmänniskorna. När han mot slutet av sitt liv möter sin föräldralösa son förstår han att vishet är olikt vetande, det går inte att lära sig, det måste levas. Sonen visar hat mot honom med kopiösa mängder fula ord, ändå kan Siddharta inte avsluta sin faderskärlek. Han är irrationell när han älskar utan att bli älskad, när han går emot läran och älskar sin son över allt. Han känner lidande och det får honom att uppskatta barnmänniskorna, de som älskar och gråter, för är han inte en själv?

Färjkarlen och sonen, köpmannen och kurtisanen, hans evigt sökande vän Govinda och den vise Buddha, de är inte så olika ändå. Buddha måste också älskat när han vandrade genom landet; han måste älskat sina följeslagare, naturen och alltet. Då insåg Siddharta jämställdheten, världens enhet, om att uppfostra en positiv bild hos sig själv, att acceptera förändringen och att bevara hoppfullheten såsom musslan bevarar pärlan.

Jag. Jag inser att kris är tillväxt.

Not 1: Berättelsen är återberättad från Siddharta av Hermann Hesse.

Not 2: I listan av olikartade, gemensamt motsatta, delar har många gånger ordparet Hankön – Honkön varit deltagande. Honkön har då alltså samlats med andra attribut som mörker och ondska. Det tycks mig vara mycket säkerställt att detta inte är en slump, utan en del av ett systematiskt nedvärderande av kvinnor som utförts av många personer genom historien, och specifikt, i det här sammanhanget, av grekiska filosofer.

Not 3: Jag ägnade mycket tankekraft åt att förstå buddhismen för några månader sedan. Själv är jag agnostiker och har svårt att acceptera grundläggande buddhistiska antaganden. Jag har uppfattningen att vissa filosofer, och detta kan inkludera religiösa ledare eller grundgestalter, har på förhand en uppfattning som de i efterhand bygger ett system av regler, en lära, av. I religiösa sammanhang tenderar sådana uppfattningar på förhand att vara etiska tror jag. Österländsk filosofi och religion uppfattar jag som mer vägledande, mindre bör och mer är. Som agnostiker ser jag till den externa världen (naturen), den interna världen (jag) och idéer (egna abstrakta koncept). Det är från idéerna jag tror det påstådda vetandet om högre makter kommer ifrån. Meningen med denna not är att förklara buddhismen såsom jag förstår den. När jag säger buddhism så menar jag Buddhas lära. Läran går ut på att nå det goda livet. Det goda livet står för sig självt i en sådan vaghet att den direkt frågar efter att bli definierad. Lidande får därför en central roll, eftersom det goda livet är utan lidande. Vägen till det goda livet, bort från lidandet, handlar om att förstå personlighetens natur, söka kunskap och förstå vår plats i världen. Detta är grunden som sammanfattats i fyra ädla sanningar: (1) Det finns lidande, (2) det finns en början till lidande, (3) det finns ett slut på lidandet och (4) det finns en väg som leder till ett slut på lidandet. Vad Buddha kallar ‘mittens väg’ är en absolut sanning om levande varelser: att allting är en orsakskedja av förgängliga, opersonliga psykofysiska element. Då allt är tillfälligt saknas något som skulle kunna kallas essensen av en person, just därför finns inget Jag. Denna insikt må så småningom leda till frigörelse, ty, som jag förstår det, gör denna insikt det uppenbart att det inte finns en person att tillskriva ett lidande; den sanna verkligheten är således utan lidande.