Alla inlägg av Monir

https://monirbounadi.wordpress.com/om-mig/

Allt handlar inte om löner

Skrev en insändare efter att jag läst Development as Freedom från 1999 av den indiske nationalekonomen Amartya Sen. I boken argumenterar Sen för att inkomstbaserade överväganden ofta dominerar diskussionen om biståndspolicy och att detta onyanserade närmande till främjandet av utveckling har olyckliga konsekvenser. Jag tog intryck av detta argument och angrep därefter en dagspolitisk fråga om huruvida det är etiskt rätt att sänka lönen för exempelvis en bestämd målgrupp. Den slutsats jag kommer fram till är att det är poänglöst att försvara principen att aldrig sänka lönen eftersom det varken är etiskt rätt eller fel att sänka lönen då det helt enkelt beror på omständigheterna. Denna slutsats följer från en annan tes jag försvarar, vilken är att ekonomiska resurser (som kontanter) är av instrumentellt värde men inte av konstitutivt värde och därmed att tillhandahållandet av ekonomiska resurser inte är etiskt rätt eller fel i sig självt. Insändaren, som du kommer få läsa nedan, är förenklad och inte helt genomarbetad, men jag tycker nog att jag lyckats förmedla den tanke som fick mig att börja skriva texten. Uppskattar tankar som väcks under läsningen så lämna gärna en kommentar!

Det har sedan länge varit Jonas Sjöstedts (V) åsikt att de borgerliga partierna då som nu har s.k. ursäkter för att sänka lönerna. ”Ursäkterna varierar”, menar Sjöstedt, som exempelvis att sänkta löner är nödvändigt för att kvinnor eller ungdomar ska få jobb, men ”målet är detsamma”. Idag handlar diskussionen framförallt om migranter eller flyktingar.

Sjöstedt har en poäng. Om de borgerliga partiernas ursäkter varierar godtyckligt för att motivera samma mål (dvs. sänkta löner), så är det lätt att misstänka att borgarna inte mer än vädrar en ideologisk övertygelse som är tom inför principiella resonemang. Låt oss minnas detta och se vad Sjöstedt tycker om saken.

Förstås vill han inte sänka lönerna. Han tänker sig att de med låga löner redan har det svårt och att sänkta löner skulle försvåra deras situation. Det värmer mitt hjärta att Sjöstedt står upp för de svaga. Men trots att Sjöstedts argument är tydligt och principfast (det utgår från en jämlikhetssträvan och antagandet om att en högre inkomst ökar en medborgares frihet) så är det ohållbart när vi reflekterar över dagens arbetsmarknadssituation.

För att ta något väsentligt: Ett problem flyktingar upplever efter att de kommit till Sverige är att de under långa perioder är utan jobb. SCB rapporterade t.ex. att ca 6 av 10 flyktingar som invandrade mellan 1997 och 1999 hade förvärvsarbete efter 10 år. Detta säger inget om hur dagens flyktingar kommer trivas i framtida Sverige men är en ledsam modern historia vi bör undvika att återupprepa eftersom det är väletablerat att arbetslöshet ofta är förknippat med psykisk ohälsa. Denna lilla poäng är så enkel att den ofta glöms bort.

När vi alltså betänker den positiva effekten av att ha ett arbete, så ser vi att om sänkta löner förbättrade anställningsbarheten för flyktingar, så kan den positiva effekten av mindre arbetslösa bland flyktingar överväga den negativa effekten av lägre lön för dagens anställda. Pudelns kärna är som ovan att allt inte handlar om löner: Friheten att genom arbete få bidra till och bli en del av samhället, samt att via arbete få ett sammanhang positivt för hälsan, är också viktigt – och lönen är inte alltid vägen till dessa friheter.

Tolka mig välvilligt. Jag menar förstås inte att lönerna ska sänkas överallt. Riktade insatser i vissa arbetsområden är alltid möjliga eftersom det inte är en naturlag vilka politiska beslut vi fattar.

Min tes har alltså varit att Vänsterpartiet måste bryta sig loss från kedjan om att inkomstbaserade överväganden är de primära och mest viktiga etiska övervägandena. Pengar är av instrumentellt värde men är inte ett s.k. konstitutivt värde som är etiskt värdefullt i sig själv. Det vi bryr oss om är inte pengar utan snarare människors behov och friheter; och de senare kan vi få uppfyllda hos människor genom att t.ex. tillhandahålla ”enkla jobb” eller ”jobb till lägre lön”. Jag säger alltså inte att Vänsterpartiet har fel och borgarna rätt. Båda står till svars för att ha förenklat den offentliga diskussionen om hur vi bygger ett samhälle som tar hand om de behov, och tilldelar de friheter, flyktingar är värda. För att starta nyanseringen av diskussionen kan vi börja med att släppa principen om att aldrig sänka lönerna.

Annonser

Om att vara känslig

Känslig. Vem är inte det? Skulle det saknas tecken på nedstämdhet eller sorg hos någon så skulle jag inte tro att denne inte var känslig. Bättre tror jag att jag inte ännu sett den känsliga sidan hos personen eller att denne person bedrar mig eller döljer dennes känslighet inför mig. 

Adjektivet känslig har ett brett användningsområde: En känslig person är mycket mottaglig för stimuli (t ex är personen lättirriterad). Ett känsligt system reagerar starkt på små störningar (den s k fjärilseffekten är ett exempel på detta). En känslig situation väcker starka känslor (t ex en politisk fråga).

Idag vill jag diskutera adjektivet känslig med avseende på personer (det första användningsområdet ovan). Jag ska börja med de som fjärmat sig från adjektivet känslig och som är några vilka jag tror absolut inte vill kallas känsliga. Det gäller de ledare som i sin propaganda vill framhålla en maskulin status. De kan med tre ord kallas starka maskulina ledare. För dessa är det inte en kvalité att vara känslig. Detta beror på föreställningen att adjektivet känslig i folkpsykologin förknippas med osäkerhet och avsaknad av kontroll. Den starke ledaren (som alltså fjärmar sig från detta adjektiv) strävar därför mot att vara säker och bestämd under antagandet att detta är vad folket söker. En stark ledare blir därmed tvungen att uppvisa en fantastisk intuition om att bara veta. Tyvärr är denna uppvisning ibland blott en ridå bakom vilken annat döljer sig och ledaren framstår lätt som fånig från ett tredjepersonsperspektiv närhelst denna ridå avslöjas (tänk på den ryska och nordkoreanska ledaren).

Men enbart för att en stark maskulin ledare undviker beteckningen känslig är det inte säkert att denne samtidigt vill framstå som okänslig. Okänslig är inte enbart att inte vara känslig. Det att inte vara känslig är snarare uttrycket för att personen inte uttrycker särskilt mycket känslor (med två ord så är personen i sådana fall  närmast oemottaglig). Medan den okänsliga inte är känslig förvisso så tillfogar den okänsliga ett drag av hårdhet och kyla till sig. En okänslig är i denna mening exempelvis cynisk eller hänsynslös. Cynisk och hänsynslös – så vill inte alltid den starke maskulina ledaren framställa sig. Medan det passar mycket väl för en känslig person att gråta öppna tårar så passar inte detta den starke ledaren. Men det passar inte heller ledaren att inte gråta, för på så vis riskerar denne att exempelvis fördärva minnet av den avlidne, vilket ledaren inte önskar. Istället släpper den starke maskulina ledaren allra helst en bestämd och symbolisk tår och visar därigenom att denne bryr sig, men utan att kvalificera sig som okänslig.

Det är nu klart att den starke maskulina ledaren är ett typiskt uttryck för maskulinitet. Maskulinitet som begrepp har associerats till styrka och bestämdhet. Som vi sett kan det även associeras med det att inte vara känslig (vilket inte betyder att det att inte vara känslig är associerat med styrka). Jag tror maskulinitet i denna betydelse på många sätt fått adjektivet känslig att undervärderas. Dessutom har begreppet maskulinitet, samt den större acceptansen av att begreppet bör komma till uttryck, eller önskas, hos framförallt män, lett till tron på dikotomin om att män inte är känsliga medan kvinnor är känsliga. Personligen i min vardag kom denna dikotomi till uttryck när jag grät och det sades till mig att jag grät som en flicka (medan det var uppenbart att jag identifierade mig som pojke och verkade i samhället som en pojke). Dikotomin är förstås falsk. Det var så jag började denna text: Vem är inte känslig, egentligen?

Bör vi  uppmuntra personer att ge uttryck för sin känslighet? Jag tror att svaret på den är jakande. Vi bör uppmuntra personer som ger uttryck för sin känslighet att fortsätta göra så. För att ta ett skäl så tror jag det är skönare (mer tillfredsställande och nyttigt i ett längre perspektiv) att gråta öppet än tyst. Jag tror på detta skäl eftersom i min erfarenhet är det inte alls lika skönt att gråta tyst som öppet. När en gråter öppet är det samtidigt möjligt för de som hör eller ser att vara omtänksamma och ge uttryck för deras respektive känslighet. Omtänksamhet och känslighet lever tätt intill varandra. Jag tror därför att det i det interpersonella är mycket viktigt att några visar sin känslighet medan andra visar sin omtänksamhet. Så förbättra vi bland annat tilliten och tryggheten. Eftersom maskulinitet (som det oftast förstås) gör våld på det att vara känslig så har den helst ingen plats i ett samhället där vi allra vill att människor ska må bra och lita på varandra. (Samhällsvetaren kan också gotta sig i detta resonemang tror jag, eftersom det visat sig att tillit leder till en positiv ruljangs i samhällsekonomin.) Dessutom: När det skapas en kultur av att exempelvis män inte får vara känsliga så söker de i lägre grad hjälp från vårdmottagningar. Och om den tidigare nämnda dikotomin (om att kvinnor men icke män är känsliga) samtidigt hålls vid liv så blir det en negativ effekt för de kvinnor som vill betraktas som, och bli, ledare eftersom andra kommer då om dessa kvinnor (vars vilja vi oftast bör respektera) felaktigt hålla två påståenden för sant och tillämpa dessa påståenden på dem: Ett, att kvinnor är mer känsliga än män och, två, att det att vara känslig är en indikation på en osäker och obestämd individ. Det första påståendet är som sagt felaktigt (vilket jag visat ovan). Det andra påståendet är falskt eftersom jag själv är känslig men säker på en hel del saker om mitt liv (mängden motexempel är förstås fler).

Jag tror jag slutar skriva i och med detta stycke… Känslig… Jag tror att det ordet kommer vara viktigt nu framöver. Som nog de flesta har jag många gånger kallats känslig. I konservativa (religiösa eller icke-religiösa) sammanhang ofta med en negativ konnotation. Men nu i vår moderna tid har denna egenskap hos mig och andra (egentligen alla) blivit mer respekterad. Exempelvis tillåter moderna feministiska teorier män att släppa orealistiska förväntningar om att aldrig vara känslig. Dessutom beskriver teorierna adjektivets komplexitet och visar att det inte finns någon könsbaserad gränsdragning om vem som är känslig eller ej (dvs. dikotomin om att män men icke  kvinnor är känsliga är uppenbarligen falsk). Jag tror också vi är på väg mot en mindre revolution där vi kräver av våra ledare att vara ärliga och därför också uppvisa att de är känsliga. Agerar ledarna manipulativt eller som maskiner eller karriärister har vi svårt att se känslorna och därmed svårt att lita på dem. Jag själv har exempelvis svårt att lita på någon som nästan aldrig visar tecken på att vara känslig. Maskinliknande människor är därför inte de ledare jag vill rösta på. Snarare röstar jag på komplexa och mänskliga individer som visar att de är känsliga och som dessutom är trogna sig själva samt förstår att ingen är perfekt och därmed inte de själva heller. Det går därför att säga att politiken är i behov av ödmjukhet. Men för att sådana ledare ska frodas behöver vi också uppvärdera det att vara känslig och visa ödmjukhet vi också. I det perspektivet går det att säga att politiken börjar hos individen. Då – när vi uppvärderar det att vara känslig och står ödmjuka inför det komplexa Samhället på samma sätt som vi står ödmjuka inför Naturen – tror jag vi kan ha mer känslosamma samt öppna samtal och vara mer omtänksamma när vi delger varandras perspektiv.

Ja till mer invandring

Inledande kommentar: Här är ett gammalt utkast jag aldrig publicerade. Läste Praktisk etik av Peter Singer, och artikeln Immigration av Wellman, Christopher Heath på Stanford Encyclopedia of Philosophy, på den tiden. Mycket är därför inspirerat av dessa texter. Lite är mitt eget. Jag kände i alla fall att det var mer relevant nu att publicera inlägget när det gått några månader sedan Sverigedemokraterna vann 12,86 % av rösterna i det svenska riksdagsvalet 2014 (och om några månader tycks det bli nyval, så det är möjligt att tänka lite kring invandringsfrågan igen före man röstar tillägg 2015-02-14: det blev inget nyval) och angående SVT:s undersökning om att Moderaterna är splittrade i flyktingfrågan. Nedan följer min tidigare opublicerade text.

FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att det fanns cirka 50 miljoner flyktingar, asylsökande och internt deplacerade personer vid slutet av 2013. Av dessa var antalet flyktingar cirka 16.7 miljoner. Migrationsverket tilldelas årligen av regeringen/riskdagen medel för att kunna överföra cirka 1700-1900 kvotflyktingar till Sverige.

Med en flykting ska jag avse en person som befinner sig utanför sitt medborgarland då han/hon har en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av

  1. ras,
  2. nationalitet,
  3. tillhörighet till en viss samhällsgrupp, eller på grund av (a) sin religiösa eller politiska uppfattning, (b) sitt kön eller sin sexuella läggning och (c) som inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.
  4. Eller för att personen flyr på grund av att deras land blivit obeboeligt (med anledning av långvarig torka, epidemier, naturkatastrofer, med mera).

(1) till (3) är i överensstämmelse med FN:s och Migrationsverkets definition av en flykting, men jag tycker deras definition är för snäv och inkluderar därför (4).

Min genomgripande åsikt om flyktingfrågan är följande: Det finns ofta en moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar (och att denna moraliska skyldighet är oavhängig om vi hjälper flyktingar för att följa dygder som välvilja). Denna åsikt får jag från att jag anser att Sverige ska vara öppna för, och således tillåta, en större invandring jämfört med idag. Flyktingar är ett tydligt exempel på en grupp som ofta haft mycket rimliga skäl för att utvandra.

Jag planerar att i den här texten gå igenom mina svar på några invändningar mot att det skulle finnas en moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar, eller invändningar mot att vi bör tillåta en större invandring jämfört med idag. Jag hoppas att dessa svar ska tydliggöra min åsikt i flykting- och invandringsfrågan. För att göra det så tydligt som möjligt försvarar jag ett ja till mer invandring.

Första protesten: Välvillighetsprincipen

Flyktingar kan ge skäl för att de bör få tillhöra ett annat land som de inte är medborgare i, men de har inte en rätt att tillhöra ett annat land.

Första svaret

Skulle vi tillämpa detta synsätt skulle vi inte hjälpa flyktingar och därför är protesten ointressant om inte protestanten menar (a) sådana personer som kan rätteligen benämnas flyktingar bör inte hjälpas eller (b) vi ska hjälpa flyktingar så länge de inte tillhör vårt land. (a) är diskriminerande och (b) känns godtycklig (säkerligen spelar det ingen roll vart din vän är i världen för att du ska tycka att det är rätt att hjälpa denne, och detsamma bör gälla alla andra människor). Avsikten bör vara att hjälpa dessa flyktingar såsom vi hjälper våra egna medborgare. Det vill säga: Förutsatt att du är av åsikten att ett land bör värna om sina medborgare, följer det, anser jag, att du bör på samma sätt värna om människor som inte är ditt lands medborgare. Det finns ingen moraliskt relevant egenskap hos flyktingar som skiljer dem i dessa avseenden från landets medborgare. Dessutom tenderar flyktingarnas intresse vara ett överlevnadsintresse, och dessa intressen tenderar i sin tur att vara starkare än det egna landets medborgare (om vi betraktar exempelvis länder såsom Sverige).

Jag har nu belyst orimligheten i första protesten.


Andra protesten: Chauvinism

Stater är moraliskt förbundna att öppna dörrarna till sitt land, men inte för alla, enbart för dem som anses ha nationella eller etniska kopplingar till staten ifråga.

Andra svaret

Det är inte rätt att utesluta till exempel statslösa och förföljda personer bara för att de är utlänningar och därför inte anses ha någon nationell eller etnisk koppling till staten. Detta är en ej moraliskt relevant distinktion mellan personer. //


Svaren grundar sig i min uppfattning om vilka beslut som etiken förordar oss att göra. Denna uppfattning kan kortfattat skrivas enligt följande: Om vi står mellan två oförenliga handlingar X och Y, så bör vi utföra den handling som tar mest hänsyn till de intressen som handlingens konsekvenser berör.

För att beröras av en handlings konsekvenser är det rimligt att de som kan beröras är medvetna, självmedvetna och rationella varelser. Utan att gå in i vad dessa tre kriterier egentligen betyder, ska jag säga detta: Personer, som människor är, kan beröras av en handlings konsekvenser just för att människor har intressen.

För att återkomma till mitt första svar om välvillighetsprincipen ska jag säga följande: Många flyktingar lever under omständigheter som vi i vår privilegierade situation inte rätteligen kan föreställa oss. Detta är tydligt från bland annat de rapporter FN och de svenska utrikeskorrespondenterna utfört. Flyktingarnas intresse är enligt detta underlag ofta ett överlevnadsintresse. Eftersom dessa överlevnadsintressen är långt starkare än våra intressen till exempelvis marginellt förbättrad välfärd, och eftersom gränsen för flyktingmottagning ännu inte är nådd, bör vi motta betydligt fler flyktingar. Kortfattat: Många av oss i Sverige har ett överskott, och vi kan räkna våra välsignelser – det är svårare att säga detsamma om flyktingar – jag tänker därför att vi bör avvara delar (troligen mycket stora delar) av våra resurser till andra som behöver det mer, såsom flyktingar som kommer till Sverige.

Slutsatsen att vi bör motta betydligt fler flyktingar kommer alltså från min uppfattning om vilka handlingar jag anser att vi bör utföra. Eftersom min definition om vad etiken förordar oss att göra inte tar hänsyn till vilka egenskaper personer har, så ska vi koncentrera oss på att människor (a) är personer och (b) att de hyser intressen. Jag återkommer till detta senare.

Jag ska säga mer om min syn på etiken: Etiken frågar av oss att gå utöver oss själva och se till andra. En god metafor är att det finns en sorts opartisk betraktare som ser till alla som etiken berör (därav är jag inte moralisk nihilist (det finns inga moraliska värden) eller moralisk relativist (ingen kan ha objektivt rätt eller fel)). När vi föreställer oss att denna opartiska betraktare funderar över egenskaper som ras och nationalitet, så kan vi ställa oss frågan: Är dessa egenskaper moraliskt relevanta? Om svaret på denna fråga är ja, varför? Ibland kan religiösa skäl läggas fram för att det finns en moralisk relevans när vi ser till små barn eller äldre människor, och detta är säkerligen två olika egenskaper de flesta personer genomgår, men sådana egenskaper är inte viktiga utöver deras bidrag till karaktären hos de intressen som personen hyser. Det jag förespråkar, hursomhelst, är en icke-religiös syn på etiken, och jag kan inte för nuvarande se någon relevant egenskap som skulle ha moralisk relevans förutom att de vi betraktar är medvetna, självmedvetna och rationella varelser.

Jag ska också förtydliga vad jag inte tror om etiken: Jag tror inte på tanken att vi inte kan argumentera eller komma överens om etiska frågor. Jag tror att det är möjligt att framföra åsikten om vad som bör eller ska göras. Jag anser också att detta bör inte kan härledas från ett är, så min åsikt är därför inte att vi genom att titta oss runt i världen (jag tänker mig här att vi göra empiriska observationer) kommer finna svaren på alla etiska frågor. Jag menar följande: Det är praktiskt lämpligt (och etiken är i min mening onödig om den saknar praktisk lämplighet) att vi försöker göra etiska beslut genom att föreställa oss en opartisk betraktare.

Nu när vi tagit oss igenom denna diskussion har jag skissartat klargjort min syn på etiken

Jag riktar mig inte huvudsakligen till filosofer i denna text, och jag ser att min redogörelse inte är rigorös. Det jag försöker göra är att visa hur man kan fundera över dessa problem. Och precis som en butikschef ungefärligen sa (när han såg en hemlös tigga utanför hans butik ute i kylan): ”när jag väl började tänka på det, så var det klart vad som skulle göras” och han avvarade därefter några kvadratmeter till den hemlösa som kunde sitta inne i butiken istället för ute i kylan. På samma sätt tror jag att när du väl börjar tänka djupt kring flyktingfrågan, så kommer vi nog gemensamt kunna komma fram till vad jag här förespråkar (och annars har vi ju ändå diskuterat saken!). Så låt oss fortsätta.

Tredje protesten: Asylprincipen

Om en flykting P lyckas ta sig över ett annat lands gräns, så kan P kräva asyl och att P inte ska skickas tillbaks till det land som P riskerar förföljelse på grund av ras, nationalitet eller grupptillhörighet (se definitionen av en flykting (1)-(4) ovan för förtydligande). En flykting kan inte kräva detsamma om han/hon inte lyckats ta sig över landgränsen.

Tredje svaret

Denna princip gör en distinktion mellan de flyktingar som inte lyckas ta sig till ett lands gräns och de som lyckas. Är denna närhetsprincip relevant? Nej, enligt den definition av etiska beslut som jag föreslagit ovan, då denna inte inbegriper något om avstånd/närhet. Kanske har vi starkare känslor för att hjälpa de flyktingar som finns inom vårt lands gränser, men det finns en viktig skillnad mellan känslor och etik. Om ett etiskt beslut är rätt, så är det oavhängigt våra känslor om den (tänk på en opartisk betraktare). I övrigt känns det klart att etiken inte bara är en funktion av våra känslor. Den etik som jag föreslagit kräver av oss att vi, allt annat lika, inte ser till egenskaper som närhet. Definitivt är det inte allt annat lika i detta fall, det är troligen mer kostsamt rent monetärt att hjälpa flyktingar som inte redan lyckats ta sig till landets gräns, men jag betonar att denna monetära kostnad ofta är försumbar, då flyktingarnas överlevnadsintressen är så pass starka att de övervinner våra krav på monetär sparsamhet.


Fjärde protesten: ”Droppe i havet”-argumentet

Eftersom det är så många flyktingar, och eftersom det är omöjligt för oss att hjälpa dem alla, bör vi avstå från att hjälpa flyktingar.

Fjärde svaret

Även fast vi inte kan hjälpa alla, kan vi hjälpa några och det är vad etiken jag förespråkar föreslår att vi gör. Vi kan säga att protesten går in i en perfektionistisk fälla. (Regn utgör en samling vattendroppar, och trots allt så fyller regnen haven.) //


Inställningen i tredje svaret är tron på jämlikhet mellan människor, och denna princip inkluderar människor över och bortom landgränser. Inställningen i fjärde svaret är strävandet mot målet att hjälpa flyktingar, vilket är samma inställning jag uttryckte i första svaret.

Femte protesten: Bevarandet av kulturen

Flyktingar ska inte mottas alls, eller så ska flyktingkvoten minimeras, för att bevara nationens distinkta kultur.

Femte svaret

Protesten tycks bygga på en oro om att protestantens hemlands kultur inte kommer bevaras om invandringen ökade dramatiskt. I Sverige kanske denna protestant säger att vi bör ha öppna gränser för folk från Norge, Danmark och Finland, men begränsade, eller stängda, gränser för folk som kommer från länder i Mellanöstern exempelvis. De kanske resonerar så att den kulturella skillnaden som står mellan Sverige och ett land i Mellanöstern är så pass stor att om tillräckligt många från Mellanöstern utvandrar till Sverige skulle den svenska kulturen få en enorm, och icke-önskvärd, förändring. Frågan är hur distinkt vår (den svenska) kultur(en) verkligen är. Ett underliggande antagande verkar även vara att en förändring i protestantens hemlands kultur är skadlig, men är detta empiriskt motiverat? Samtidigt är det inte uppenbart att invandrare skulle vilja påtvinga oss deras kultur, och samtidigt finns det integrationsfrågor att ta beakta, det vill säga att invandrarna kan integreras i det svenska samhället exempelvis. Det verkar vara så att protestanten överdriver hur distinkt hans, eller hennes, kultur är, och glömmer bort hur mycket kulturen förändras oavsett invandring. Dessutom verkar det finns en rädsla för en sådan kulturell förändring – främlingsfientlighet är ett exempel på en sådan rädsla. Vi ska inte glömma att de som står utanför landets gränser har intressen precis som de som står innanför, och det är svårt att se att intresset att bevara ens kultur skulle överväga intresset för en flykting att få utvandra till landet ifråga.

Femte protesten tycks därför handla om att begränsa strömmen av flyktingar som kommer från ett land med en så distinkt kultur att den på ett icke-önskvärt sätt påverkar hemlandets kultur. Jag ställer mig skeptisk till detta på grund av ovanstående: överdriften av värdet av en distinkt kultur, det att kulturen förändras radikalt ändå; och att intressen är intressen, oavsett om personen är utanför landets gräns eller innanför.


Sjätte protesten: Bevarandet av ekonomin

Flyktingar försämrar statens ekonomi, alltså bör vi antingen sluta motta dem eller drastiskt minska dagens flyktingkvot.

Sjätte svaret

Detta argument slår inte mot alla invandrare, utan mot de invandrare som protestanten tror inte skulle bidra till den ekonomiska tillväxten i hemlandet. Detta tycks vara en empirisk fråga om huruvida invandringen negativt påverkar den inhemska ekonomin. Av mina nationalekonomiska kunskaper att döma tycks invandring påverka på det sättet att vissa gynnas och andra missgynnas. Detta verkar bland annat slå mot de inhemska låginkomsttagarna som invandrare ofta tycks kunna ersätta. Det finns också positiva effekter, såsom att företagen kan anställa billigare arbetskraft, och att efterfrågan på en större mångfald av varor och tjänster ökar. Många ekonomer verkar tro på en mer öppen global ekonomi. Så vad vi bör diskutera är huruvida det finns en rätt att öka invandringen om detta för med sig att många av den inhemska ekonomins låglönetagare skadas ekonomiskt. En sådan rätt tycks inte finnas, men den omvända rätten tycks heller inte gälla. Om det är avgjort att låglönetagare kommer skadas ekonomiskt, kanske ekonomiska planer kan införas för att kompensera de ursprungliga låglönetagarna. Därav behöver protestanten visa att det finns personer i den inhemska ekonomin som med mycket stor sannolikhet kommer skadas ekonomiskt, och att detta inte kan kompenseras på något sätt.


Jag tänker att jag avslutar med några ytterligare protester och förslag på invändningar som kan göras mot dessa.

  • I välfärdsstater som Sverige bör invandringen begränsas för att bevara fördelningen av välfärdsfördelar som försäkringar och bidrag, Frågeställning: men om välfärdsstaten måste fungera på detta sätt, är den då motiverad?
  • Gränserna behöver stängas för att nationen ska fungerar ordentligt, ty det finns inom nationen ett folk som har stark tillit till varandra, vilket beror på att alla inom nationen har en gemensam kultur. Den gemensamma kulturen skulle bli svag, eller helt försvinna, om invandringen fortsatte öka, och tilliten skulle försvinna med den. Frågeställning: Tillit är viktigt, men bygger nationens funktion så starkt på en sådan tillit, och hur homogen behöver kulturen vara?
  • För att bevara säkerheten behöver vi stoppa strömmen av invandrare. Frågeställning: men då behöver vi troligen även stoppa strömmen av turister, gästarbetare, utbytesstudenter, med mera, så detta argument känns otroligt redan nu. Vidare: om terrorister vill utföra en olaglig handling, så tycks de inte bli avrådda från att göra detta bara för att gränserna är stängda; istället kommer de kanske koncentrera sig på att undkomma det juridiska systemet eller helt ignorera det.
  • Varje nation har en självbestämmande rätt, och får därför stänga gränserna för invandrare i enlighet med denna självbestämmanderätt. Frågeställning: här kan man diskutera om nationer kan ha moraliska rättigheter överhuvudtaget.

Jag tror att det krävs en mer uttömmande diskussion av flyktingfrågan än den som presenterats här. Det känns viktigt att redogöra argumenten för, och argumenten mot, ökad invandring, och att diskutera vilka poänger som dessa argument lyfter fram i ljuset av svar på empiriska frågor om invandring och i ljuset av något bestämt etiskt ställningstagande. Det är bra om du ser något komplicerat i det jag skrivit ovan och vill kommentera det (gör gärna det, i sådana fall så ska jag titta på det senare), för då kan vi kanske nå en mer nyanserad bild av flyktingfrågan. I dagsläget är jag övertygad om att det finns starkare skäl för att öka invandringen till Sverige än att inte göra så.

Jag upprepar mitt skäl för att öka invandringen till Sverige: Det som ligger till grund för denna åsikt är (bland annat) att etiken ska behandla personer och deras intressen. Utöver detta finns egenskaper hos personen som rör kultur, etnicitet, politiskt ställningstagande, fysisk konstitution, och så vidare, men en etisk diskussion bör inte diskutera dessa egenskaper mer än vad de bidrar till att belysa vilka intressen personen har. När vi resonerar på detta sätt tycks rimligheten i påståendet att vi bör öka invandringen till Sverige vara mycket starkt.

Hur ska vi tänka kring ensamhet?

Idag tänkte jag prata om ensamhet. Tanken att skriva om ensamhet kommer delvis från att jag känt mig ensam de senaste veckorna, men tanken är mer hämtad från det att jag känt mig ensam en större del av mitt liv. Detta inlägg kommer därmed handla om min ensamhet, men även om ensamhet i allmänhet.

Jag vill tydligt och klart dela upp det här inlägget. Jag vill också skriva klart och tydligt. Resonemangen kommer stå för sig själva utan hänvisning till artiklar i psykologi och dylikt. I princip är detta en sammanställning av min förståelse av begreppet och företeelsen ensamhet, och jag hoppas att min förståelse genljuder med din. Om du inte håller med mig, eller har någon övrig kommentar, får du gärna dela med dig av din syn i kommentarsfältet (detta skulle jag kunna säga om alla mina inlägg för övrigt).

1. INLEDNING

Vad gör oss lyckliga i livet? Om och om igen verkar det vara vänner och familj som är den grundläggande källan till lycka. Det är en olycklig historia att min familjerelation står på en lina, och denna lina heter Oro. Därför har jag ofta tagit min tillflykt till vänskapens sfär. Det är ytterligare en sorglig historia att jag sällan ingår i denna sfär. Därför, kanske man kunde tänka sig, borde jag söka efter framgång och berömmelse.

Kan framgång och berömmelse ersätta vår ensamhet med lycka? Tänk om jag gick förbi Pressbyrån och läste på den färska förstasidan av dagens Aftonbladet att jag blev kallad folkkär. Hur skulle jag känna mig då? Lite smickrad faktiskt, jag har ju inte gjort något som skulle få mig att förtjäna det epitetet; men låt oss undvika realism, det här är ju ett tankeexperiment! Anta att jag förtjänar epitetet: Jag skulle nog känna mig lite glad, det är kul att någon uppskattar mig skulle jag tro; men detta skulle nog inte ersätta min ensamhet med lycka mer än tillfälligt. Händerna på bordet: Framgång och berömmelse är inte en källa för långvarig lycka. Familj och vänner är verkligen en nästintill livsnödvändig lyckokälla (och jag har avsiktligen inte inkluderat bekantskaper, dessa är inte meningsfulla på samma sätt).

Detta, att familj och vänner är urgrunden till den större delen av vår lycka, tycks vara ett värdeomdöme som många av oss bär. En sorts biologisk konstruktion, kanske till och med en medfödd begåvning! Fast hur det än är med denna funktion att söka oss till folk, att i vårt handlande bete oss som sociala djur, så tror jag att vi har en innerlig känsla av att försöka nå ut till folk. Trots att vi är i kropp och själ sociala kan vi självmant gå hem ensamma, efter skolan, jobbet eller efter faktiskt ingenting, och isolera oss från omvärlden, som för den starkt ensamma kan uppfattas som skräckinjagande. Detta kan bero på att vi som känner oss ensamma upplevt en serie av besvikelser: Många gånger har vi ensamma prövat att nå ut och försökt skapa nya djupa och meningsfulla relationer. Låt mig säga detta till dig som känner hopplöshet i situationen som ensam: Att skapa djupa relationer tar tid och jag tror att du kan bryta utanförskapet!

Det är inte förvånansvärt att dessa känslor som ensamhet kan inge hos oss (hopplöshet, besvikelse, utanförskap, ja, till och med dödsönskan) har en betydande effekt på vår mentala och fysiska hälsa. Därför är väl en god rekommendation att vi ensamma försöker rikta våra krafter mot att förbättra vår mentala och fysiska hälsa. (Fysisk hälsa: Jag har precis sprungit. Känner mig lite stel i kroppen, blodet strömmar nog lite snabbare, ett svagt tryck mot tinningen, huden andas kraftigare och hyn blir piggare och varmare; allt i allo: en sorts naturlig mindfulness. Mental hälsa: Jag tänker lyssna på Heartbeats av The Knife efter jag skrivit klart denna introduktion, en ganska bra låt av en bror-och-syster duo från Stockholm, jag blir lite glad av den låten, vilket förbättrar min mentala hälsa.)

Så mycket om ensamhet: känslan av ensamhet, dess ursprung och hur vi kan dra oss ur det. Det ska bara sägas två saker till. Första saken: Ensamhet är inte att vara själv. Du kan ha folk runtomkring dig varje dag, eller leva med en stor familj i ett livslångt äktenskap, och fortfarande känna ensamhet. Ensamhet handlar inte bara om att vara ensam, utan även om hur vi känner om att vara ensamma. Andra saken: Jag tror inte på att vi har egna sinnen som bara vi själva kan se in i och förstå, att vi har en kropp och ett sinne som är skiljaktiga från varandra, där sinnet är det medlet som vi använder för att tänka och för att se in i oss själva och vara självmedvetna. Jag tror att andra människor kan förstå oss, inte genom att vi låter dem skära ett snitt runt våra huvuden, dra upp locket som kallas skallen och sist, men inte minst, dra loss vår hjärna (Gud så makabert!), jag menar att du och jag, när vi pratar öppet och direkt med varandra, kan genomgå genuin kommunikation där du och jag tar del av varandras tankar och känslor; jag tror med andra ord att du och jag kan förklara för varandra hur ensamhet känns och jag tror även att du och jag, genom genuin kommunikation, kan hjälpa varandra att lättare undvika tiderna av ensamhet. Jag tror att det är meningsfullt att säga att alla människor hör ihop, inte i någon spirituell betydelse men i den meningen att vi inte är spöken i maskiner.

Innan vi fortsätter kanske vi ska nöja oss med någon definition av ensamhet. Vad sägs om: Ensamhet är känslan av att inte få en belönande social tillvaro? Vi tar den som utgångspunkt.

2. VARFÖR DET ÄR VIKTIGT ATT FÖRSTÅ ENSAMHET

(Nu har jag lyssnat på den där låten Hearbeats och ska fortsätta skriva). Många gamla känner sig ensamma. Det är viktigt för dem att förstå sig själva och lika viktigt är det för oss att förstå dem, allt för att ett bättre stöd ska kunna tillhandahållas. På samma sätt är det viktigt att förstå när barn känner sig ensamma och när de inte gör det, så att föräldern kan ge omtanke och tillåta frihet i rätt situationer. Ungdomar kan känna sig vilsna och ibland hamna i någon form av depression, som inte sällan härstammar i ett sorts identifikationsproblem (vem är jag?-frågor). Något som vanligtvis händer är följande: Personen isolerar sig; personen undviker att svara på eller träffa kompisar; kompisarna slutar till slut försöka skapa kontakt; personen går in i en djupare isolation; detta fortsätter förstärka sig tills personen själv, eller omgivningen, förstår att personen har det svårt och/eller behöver mer social närvaro. Vuxna kan förstås också känna sig ensamma: Till exempel efter en skilsmässa eller kanske en tro på att livet är meningslöst (den vuxna personen kanske blivit 40 år och tycker att han/hon inte hunnit med sina viktigaste livsmål). Den vuxna personen kan likväl behöva hjälp.

3. VAD JAG INTE SÄGER NÄR JAG SÄGER ATT JAG ÄR ENSAM

En personlig erfarenhet är att människor missuppfattar mig när jag säger att jag är ensam. Jag ska göra en liknelse för att få det överstökat. ”Jag älskar dig” är en starkt värdeladdad påståendesats. Kanske händer det ofta att någon säger ”Jag älskar dig” för att han/hon vill på något sätt kräva, eller höra, ett svar av formen: ”Jag älskar dig också”. Det finns dock de som säger ”Jag älskar dig” utan att förvänta sig något svar tillbaks (jag bör hålla ett lovtal till er som gjort detta, det är modigt!). Så är det också när jag säger ”Jag är ensam”. Jag efterfrågar sällan något när jag säger detta. Jag använder det ungefär som ”Jag vill ha godis”. Jag använder det alltså som jag gör med andra känslor: För att förmedla hur jag tänker. Och jag tror det är så man också skapar goda relationer, genom att öppna upp sig utan att förvänta sig något tillbaks; ett ärligt utbyte av tankar och känslor. Så, när jag säger ”Jag är ensam” är det en känsla jag uttrycker, och inget krav jag ställer på den andre.

En annan sak jag brukar höra när jag säger att jag är ensam är att jag bör leta nya vänner, pröva nya aktiviteter, och så vidare. Det stämmer, jag håller helt med, och det är även det jag försöker. Oftast är det extremt sorgliga med dessa kommentarer att de som sagt det till mig är de vänner jag vill umgås med! Ja, jag befinner mig ju inte i den mest optimala situationen att hantera mitt liv, milt sagt. Poängen här är att när jag delar med mig av känslor i allmänhet brukar jag vilja att den andre förstår mig. Det är liksom som att jag frågor om jag skulle kunna få en Twister, och den andre svarar ”ja”, men hämtar en Piggelin! Alltså: Jag känner att jag blir bemött med oförståelse när den andre är beroende av att försöka hjälpa mig. Detta är tydligen ett stort problem i relationer generellt sett: Ena parten försöker hjälpa och hjälpa, men ser att den andre inte mår bättre av det. Vissa säger till och med: ”Åh! Han är ju aldrig glad!”. Det är en mänsklig tragedi när vi blir irriterade av att andra inte är glada, de är ju ledsna och behöver vår glädje. Därför rekommenderar jag att pröva att försöka förstå din vän, partner, eller medmänniska, istället för att försöka hjälpa till! Det gör ofta susen!

4. MYTER OM ENSAMHET

(i) En ensam människa är inte socialt inkompetent. Precis som en tyst eller introvert människa inte är. En ensam människa kanske tenderar att ha högre tolerans av att vara just ensam, detta betyder inte att denne är socialt inkompetent. Det är tydligt, vilket jag skrev lite om i inledningen, att alla människor söker sig till andra, eller gynnas av att vara med andra. Troligen ligger det i vår natur, eller så är det ett arv från vår tidiga uppväxt, att ha en stor verktygslåda som vi kan använda för att förstå och vara med andra. En ensam människa kan kanske tala mindre, eftersom han/hon förväntar sig besvikelse, att bli dömd, eller någon annan negativ tanke; men detta har som sagt inget med social inkompetens att göra. Om du prövar att intressera dig för en tyst människa, och inte undviker denne just för att han/hon är tyst, så ska du se att personen mycket väl kan bära på en hel värld av finurliga och intressanta tankar!

(ii) Deprimerade personer är inte pessimister. Jag tar upp detta eftersom ensamma människor kan ofta känna sig deprimerade. Grejen med depression är att den ofta karaktäriseras av en starkare ström av negativa tankar och där världsbilden förvrängs till personens nackdel. Det betyder att världen är tråkigare, mindre meningsfull och mindre hoppingivande, för den deprimerade, jämfört med samma person när han/hon inte är deprimerad. Det betyder helt enkelt att världen verkligen är dystrare och är på riktigt mer negativ. Depression har en styrka som om den var fysisk skulle vara ett boxningsslag av Muhammad Ali rätt mot pannan, och då skulle det nog vara opassande att säga: ”ryck upp dig! Det var ju bara ett enkelt slag!”.

5. HUR DU KOMMER UT UR DIN ENSAMHET (OCH VARFÖR DENNA RUBRIK ÄR DÅLIG)

Tyvärr, jag vet inte. Jag skulle även önska att inga självhjälpsböcker hade någon liknande rubrik, för vägen till ett skönare och härligare liv är inte en kort och enkel väg. Att komma ut ur ensamhet kan vara en långsam resa och en lång ny historia av insikter om sig själv. Det är en perfektionistisk fälla att försöka komma ut ur något fullständigt. Målet är att känna oss ensamma så liten tid av vårt liv som möjligt. Vi ska förstås få njuta av avskildhet, men som jag tidigare påpekat betyder det inte att du är ensam bara för att du är för dig själv.

Det finns många sätt att förbättra sin tillvaro, och jag hänvisar till något bibliotek för goda tips. Där finns det fina böcker skrivna av forskare i ämnet. Något som är bra kan vara att göra de saker man förut gillade, men som man inte känner för att göra själv. Man gör alltså saker man tycker är tråkiga, men som man tyckte var roliga förut. Detta kan få effekten att man faktiskt har kul, men den viktigaste effekten är att man faktiskt gör någonting. En annan sak kan vara att försöka förstå sina egna tankar och klura på vilka problem man kan lösa, kanske till och med göra någon prioriteringslista av vilka problem som är viktigast att lösa. Det finns för övrigt professionell hjälp runtom i Sverige.

6. AVSLUTANDE TANKAR

Omfamna ditt bristfyllda liv. Försök göra din ensamhet till en skön ensamcell medan du söker efter nya kompanjoner, men kom ihåg att du är din bäste vän. När du är ensam kan du göra vad du vill. Försök hitta andra som kan relatera till dig, och du till dem. Titta på himlen, känn vindbrisen, se den gröna skogen; hela universum är runt dig, du är inte ensam. Fokusera på andras känslor och tankar, inte på dina, du kanske ser att du inte är ensam då. För samhället kanske ensamhet är en tyst plåga, men du känner ensamheten, för dig är det inte en tyst plåga, den är riktig och allvarlig, och du kan må bättre. Ensamhet är en känsla, det är inte fakta. Sträck ut din hand till andra, du är ingen förlorare (förlorare finns inte!). Kämpa; och om vägen försvinner i en mörk skog, pröva en annan lättare och ljusare väg. Testa att sprida kärlek runt dig: Varje möte är ett tillfälle att säga något positivt, använd det väl, för det kan vara det vinnande alternativet i längden.

Slutligen: Jag hoppas att det ur din ensamhet ska springa något stort att leva för.

Sommarens slut: Som att åka Extreme på Gröna Lund

Sällan har min blogg blivit en plats där jag öppet och direkt delar med mig. Varje blogginlägg verkar vara utvecklandet av en idé. Ser jag tillbaks på alla mina inlägg skönjer jag en vilsen figur som klättrar ungdomens torn. Har jag blivit visare sen dagen när jag skrev om Smultronstället? Inser jag nu vad film är? Det jag vet är att jag bär på tankar och känslor som jag gillar att uttrycka inför mig själv och andra, så jag fortsätter med det. Ännu vet jag inte vad film är, men jag såg Gudfadern nyligen (senast jag såg den var jag 17 år, körde hela trilogin i en nostalgisk nio timmar visning) – vilket jävla mästerverk!

Såhär har mina veckor sett ut nyligen: Efter att jag sprungit några kilometer i skogen brukar jag ta en härlig dusch. Jag duschar väldigt kort dessa dagar eftersom jag lever i en konstant fascination för Marcus Aurelius lugna och filosofiska Självbetraktelser. 

Dagarna känns inte långa nu, men de är verkligen långa, och jag älskar det! Det finns massor att göra. Just nu är jag ganska pank, men om jag varit lite rikare hade jag skaffat mig några paket krossade tomater och gjort en underbar tomatsås. Det finns otroligt många sätt att göra tomatsås på, åtminstone tio. Har du testat att steka tio pressade vitlöksklyftor i olivolja före du kokar de krossade tomaterna? Det blir en otroligt intressant smak; och släng gärna i lite halvor av cocktailtomater medan du är igång, de små tomaterna får sin sötma förstärkt när du låter dem koka.

Hmm, jag tror det var några månader sedan jag funderade över moralfilosofen Peter Singers preferensutilitarism. Denna filosofiska åskådning skriver under principen om lika hänsyn till intressen: Om enbart X och Y påverkas av en handling, och X riskerar att förlora mer än vad Y har att vinna, så ska vi avstå från att utföra handlingen.

Vem är X, vem är Y? Dessa tecken kallas variabler och istället för dem kan vi insätta varje term som refererar till en självmedveten, medveten eller rationell varelse.

Vad betyder självmedveten, medveten och rationell? Jag vet att jag kommer behöva fortsätta länge om jag ska beskriva detaljrikt, eftersom filosofi är en sorts oändlig serie av definitioner, och inte långt ifrån en sokratisk besatthet av att förstå varenda ord. Därför tänker jag att vi kör kortfattat, men den huvudsakliga idén kommer nog överleva denna komprimering: Självmedvetna varelser är sådana som kan tillämpa idén om ett ”jag” om sig själv, detta kan vi, Homo sapiens sapiens, göra; idag tror forskare att även djur kan göra detta. Till exempel lärde man en apa teckenspråk och på julafton gav man henne godis. Nästa julafton frågade hon veckor i förväg om godiset, ”godis, godis” sa hon ungefär, vilket antydde starkt att apan kunde föreställa sig själv som ett objekt i tid och rum, hon kunde speciellt ha förväntningar. Att vara medveten om något är ungefär att veta hur det är att uppleva detta något. Medvetenhet om den röda färgen är att veta hur det är att uppleva rött. Singer ger ett exempel på en varelse som troligen inte är självmedveten eller rationell, men medveten: en fisk. Slutligen har vi rationalitet: en rationell varelse är någon som kan resonera enligt den klassiska logikens lagar, typ. Om du vet att du får studiebidrag på måndag, och det är söndag idag, då drar du den logiska slutsatsen att du får studiebidrag imorgon! Yay!

Singer menar alltså att vi bör ta lika hänsyn till alla dessa självmedvetna, medvetna eller rationella varelsers intressen (det är just dessa varelser som kan hysa intressen). Vidare betonar Singer att alla andra egenskaper utom dessa tre saknar moralisk relevans.

Några konsekvenser som Singer drar från sin preferensutilitarism är att vi bör avstå från att äta animaliska produkter och därför bli veganer (inte helt klart, men jag kör på vegan-vägen). Singer nämner inte det, men det är tydligt att det även följer att vi bör ta lika hänsyn till män som till kvinnor (helt klart), och även inta en antirasistisk ståndpunkt (helt klart). Det betyder likväl att när vi står inför miljöetiska dilemman bör vi fundera över hur miljön inte bara påverkar oss, utan även djurlivet (helt klart). Under samma princip ska staten ta lika hänsyn till flyktingars intressen som till deras medborgare (ganska klart; närhetsprincipen, att vi bör ta olika hänsyn beroende på avståndet mellan oss och de vi kan hjälpa, uppfattar jag som en orimlig etisk hållning, och således ett orimligt argument mot ökat flyktingmottagande). Eftersom flyktingar har mycket att vinna på att fly till en stat, jämfört med vad statens medborgare har att förlora av flyktingmottagande, anser Singer att de flesta länder (de länder som inte kallas ett tredje land) bör öka flyktingmottagandet, eftersom gränsen för flyktingmottagning är sällan nådd i dessa länder.  

Jag tycker dessa etiska konsekvenser av Singers princip om hänsyn till lika intressen är mycket intressanta och jag väljer just nu att hålla med honom i de flesta av hans slutsatser. Jag har nu kortfattat förklarat hans åsikt, eller min förståelse av hans åsikt, men jag hänvisar till Singers bok Praktisk etik om du skulle svänga förbi Akademibokhandeln, Stockholms Stadsbibliotek eller Hedengrens Bokhandel, dit jag går, eller vilken annan bokaffär som helst.

I övrigt har jag sett lite på en animeserie som heter Honey & Clover. Trevlig och mycket rolig serie. Låten till eftertexten är en riktig glädjekarusell! 

Ja, det är väl det. När jag vaknar tänker jag: Vad är medvetande? Vad är språk? Vad är lösningen på detta matematiska problem? Vilken grek ska dö härnäst? Alla dessa frågor hör ihop med mina studier i medvetandefilosofi, språkfilosofi, grafteori och antik grekisk skönlitteratur. Jag kom ihåg när jag skulle sluta gymnasiet och lyssnade ideligen på Alice Coopers School’s out. Idag skulle jag nog föredra att lyssna på School’s in (numera föredrar jag elektroniskt, som den här låten). I alla fall, det jag menar är att det finns ett stort antal inspirerande lärare och elever på universitetet, och biblioteken är fyllda med böcker om vetenskapens största upptäckter. Hur coolt är inte det? 

Jo, och förutom det lärde jag mig skillnaden mellan orden opak, genomskinlig och transparent idag, samtidigt fick jag en ny garderob och tänker för övrigt på alla mina vänner som är långt borta från det stockholmska livet som jag lever.

Ciao,
M. 

Att vara nöjd över en investerad insats

Dags att inför höstterminen sammanfatta mina studietekniker och studietips, för mig själv och alla andra som tittar in. Följande tips är baserat på böcker jag läst och några artiklar i ämnet utbildning. Referenser finns i slutet av denna text.

Grundprincipen är att vara nöjd över en investerad insats när jag har studerat. Det är till min fördel om studier inte handlar om självkritik och ångest. De gånger jag har associerat min identitet med en form av prestation har jag i efterhand upplevt det som onyttigt. Tänk positivt är tumregeln.

Det finns perfektionism och det finns ett hälsosamt sökande efter högsta klass. Perfektionism kan handla om att (i) vara motiverad av rädslan att misslyckas, (ii) en känsla av plikt, (iii) att vara driven till att bli nummer ett, (iv) att du måste kämpa för självaktning, (v) du ser dig själv som en dålig människa om du inte uppnår viktiga mål och (vi) du måste vara en stark person och klara de svåra utmaningarna. Ett hälsosamt sökande efter högsta klass kan istället vara (i) entusiasm, (ii) en uppskattning av den kreativa processen, (iii) du har en villkorslös självaktning, (iv) du inser att ingen kan göra succé hela tiden, att misslyckas är att växa och (v) du vågar öppna upp dig och berätta för andra om de utmaningar du inte klarade av.

Uppskjutarbeteende (eller prokrastinering) har jag löst bäst med två av dessa fyra tillvägagångssätt: (a) Skriv ner en aktivitet som du ideligen skjuter upp. Skriv ned, från en skala 0 till 100, hur kul du anser att denna aktivitet kommer vara vid utförande. Skriv vilken tid du ska utföra aktiviteten och hur länge. Efter att du utfört aktiviteten, skriv ned från en skala 0 till 100 hur kul aktiviteten faktiskt var. Du kommer kanske då se att du uppfattar aktiviteten som tråkigare än vad den faktiskt är. (b) Inse att handling leder till mer handling. Du måste inte studera 1 timma. Du kan studera 10 minuter, och sen se om du vill fortsätta. Till slut kanske det blir 1 timma. (c) Gör en studieplan varje vecka. (d) Skriv upp fördelarna och nackdelarna med att studera ett visst ämne. Om fördelarna överväger nackdelarna kanske du blir motiverad att studera. Överväger nackdelarna fördelarna, bör du fundera på om du tycker om vad du studerar.

För mycket uppskjutarbeteende kan i slutändan leda till panik. Det finns en teknik att hantera panik på som jag beskriver kortfattat: Skriv upp allt du behöver göra. Rangordna från viktigast till mindre viktigast. Skriv ner när du ska börja med det viktigaste, och hur länge (till exempel en kvart). Gör så för näst viktigaste, näst näst viktigaste, och så vidare. Använd nu tiden till att studera. Efter det, var nöjd över din insats, du har kämpat! Ta en paus och sen kan du göra detta igen om du fortfarande inte känner dig trygg i din situation. Detta tips får tas med en nypa salt, alldeles för mycket panik som leder till sömnsvårigheter bör tas på ett större allvar än kortsiktig panik inför studier.

Jag ska nämna att uppskjutarbeteende är ett problem för de som skjuter upp saker de faktiskt tycker om. Skjuter du upp något som du inte gillar kan det vara bra att fundera på hur du ska avsluta fullständigt med det du skjuter upp.

Nu över till några studietekniker. Det finns många olika sätt att studera på. Läsa, lyssna på föreläsaren, anteckna, summera, skriva minneslappar, diskutera, med mera. Det går att experimentera med sig själv angående detta. ”Vilka studietekniker passar mig?”, ”vilka tar jag mig framåt med?”, etcetera. Forskare har just experimenterat om svaren på liknande frågor och en sammanställning av olika studietekniker fann att de viktigaste strategierna är (1) att fördela studieaktiviteter över tid (och undvika att komprimera allt kursmaterial till en vecka) och (2) öva på problem (skriv egna, lös lärarens, etcetera). Andra positiva studietekniker var (3) att förklara det du studerar i dina egna ord, (4) förklara varför något givet faktum är sant och (5) vissa memoreringstekniker. Strategier som inte ansågs effektiva var: summera, understryka och läsa om kurslitteraturen.

Jag implementerar även (6) läsning för översikt, vilket betyder att jag skumläser på en till två timmar hela kursboken före tentamen och gör en minneskarta över hur olika koncept hänger samman. Förutom det är det värdefullt att studera i block och ta pauser: (7) studera 50 minuter och ta 10 minuter paus, och att (8) börja med de viktigaste uppgifterna först. Det kan vara bäst att använda pauserna till att inte göra något som stressar upp en, till exempel sociala medier. Jag minns nu även en sista teknik som Björn Liljeqvist lärt mig: (10) ett bra sätt att repetera är att studera det en stund, vänta 10 minuter, och repetera, sen vänta 1 timma, och repetera, sen vänta en dag, och repetera. När vi kommer tillbaks till materialet om och om igen, minns vi det bättre än om vi satt med materialet konstant.

Dessa studietekniker är helt fantastiska! Jag älskar att lära mig matematik och filosofi. Det är så härligt när jag kan göra det mer effektivt och alltid med hänsyn till mitt eget välmående.

Det känns även viktigt att ha någon metod för effektiv problemlösning när vi väl studerar. 1945 skrev matematikern George Pólya How to Solve It som handlade om just problemlösning. Sedan dess har boken blivit hyllad som en klassiker, av både matematiker och de som studerar mänsklig problemlösningsförmåga. Pólya rekommenderar att vi följer fyra steg: (1) Förstå problemet. Vad betyder de ingående orden? Vilket ämne rör det sig om? Vilka är de essentiella aspekterna av problemet? (2) Gör en plan för att lösa problemet. Liknar det något annat problem du stött på förr? Vilka metoder tenderar att vara användbara för dessa liknande problem? Vilka tankeverktyg kan du använda för att lösa problemet? (3) Utför planen genom att försöka lösa problemet med de metoder du bestämt dig för. Utför planen noggrant. (4) Titta tillbaks på din lösning. Kan den göras bättre? Löser det problemet?

Slutligen är det viktigt att må bra och träna. Att träna har varit ett ämne för sorg för mig i tre år av kroniska spänningsproblem. Nu när jag lyckats bättre komma åt mina problem, via mycket professionell hjälp, har jag kunnat börja löpa igen den senaste tiden, och så skönt och uppfriskande det är!

Jag tycker slutligen om att balansera livet. Att inte ägna all tid åt en sak, som att träna eller läsa. Då jag studerade matematik läste jag filosofi på min fritid, och det har fått positiva effekter, för nu studerar jag filosofi! Älskar även film (vilket en större del av min blogg handlar om), så en japansk filmrulle från 1960-talet får nästan alltid mitt hjärta att älska igen.

Noterar även att nu på senare tiden har stoicism kommit att användas i kognitiv beteendeterapi. Stoicism är en filosofisk livsåskådning från antika Grekland. Det handlar, mycket kortfattat, om att träna egenskaper som man anser vara dygder så att man kan sprida mer glädje till världen och människorna. Det kan vara givande att använda stoisk mindfulness morgon och kväll. På morgonen kan man tänka över följande: (a) vad man tänker göra på dagen, (b) vilka dygder man vill träna, (c) vilka hinder man kanske möter och hur man tar sig över dem. På kvällen kan man tänka på: (i) hur har min dag sett ut, (ii) vad har jag gjort mindre bra och hur hade jag istället kunnat göra och (iii) vad kan jag vara nöjd med idag. Du mediterar i ungefär en kvart. Detta skiljer sig ganska avsevärt från buddhistisk mindfulness, mer finns skrivet i en referens nedan.

1. Om uppskjutarbeteende: The Feeling Good Handbook av psykatrikern David Burns. Otroligt uppskattad bok om depression, ångest och mer. Har blivit vetenskapligt jämförd med andra terapiformer som samtal och medicinering, och har stått sig ganska väl. Boken är tjock och handlar om mycket.

2. Om studieplan och panik: How to Study for a Mathematics Degree av Lara Alcock. Extra läsvärd för de som studerar grundläggande kurser och lätta avancerade kurser i matematik.

3. Mer om att studera: Plugga smart och lär dig mer! av Björn Liljeqvist. Fantastisk bok som jag läste för tre år sedan, som en ung universitetsstudent.

4. Om studietekniker: 10 Highly Effective Study Habitshttp://psychcentral.com/lib/top-10-most-effective-study-habits/000599?all=1, och 2 Important Strategies for Effective Studyinghttp://psychcentral.com/blog/archives/2013/02/08/2-important-strategies-for-effective-studying/. Båda är skrivna på den renommerade sidan PsychCentral. Här finns mycket att läsa. Källor hämtade 2014-08-08.

5. Mer om studietekniker: Effective reading and note-takinghttp://web.mit.edu/uaap/learning/study/reading.html. Källa hämtad 2014-08-08.

6. Om stoicism: Stoicism todayhttp://blogs.exeter.ac.uk/stoicismtoday/. Mycket värdefull blogg om stoicism skrivet av flera akademiker i olika universitetsämnen (historiker, filosofer och psykologer, bland andra). Skriver mycket om att tillämpa stoicism i den moderna vardagen. Källa hämtad 2014-08-08.

7. Om problemlösning: How to Solve It av George Pólya. Välkänd bok om problemlösning i allmänhet och matematisk problemlösning i synnerhet

Vandra, se, höra, dricka, äta, elda, skratta, sova, och mer jag inte glömmer

I fem dagar var jag ute och vandrade längs Sörmlandsleden med några vänner. Jag hann vandra hela Bråviken, som är en del av Östersjön, och lite till. Sammanlagt blev det ungefär 80 kilometer med mina fötter, mina bästa kompanjoner.

Bråviken i Östersjön
Bråviken i Östersjön

På nätterna ordnade vi en brasa, och då jag vaknade upp såg jag solen stiga över vattnet och hörde djuren sjunga sin morgonsång.

Djurlivet var rikt med fåglar och insekter. Havsörnar var de ståtligaste och myggen de som prövade ens tålamod. Landskapet var karaktäriserat av klippor, berg, kuster, blåbär i mängder (jag handplockade många och en gång gjorde vi en smakrik blåbärssoppa), hällmarksskogar, kontemplativa ensamma sjöar, vackra fjärilar i orange, vitt, gult och blått, byar med cirka tio brevlådor, kuperade vägar, små grottor, gravröse från bronsåldern (ett gravmonument av stenar), granar, familjer av gräsänder, hallon och storslagenhet. (En sak som slog mig var att eftersom blommor är så sällsynta ute i den sörmländska naturen, var det otroligt glädjande att se en blomma, och den var otroligt vacker när jag såg den.)

Titta noga så kan du se havsörnen
Titta noga så kan du se havsörnen

Jag tänkte på mycket inför vandringen: vilken mat jag ska ta med mig, hur mycket vatten jag kommer behöva, vilken utrustning som är viktig och hur jag ska sova.

Jag åt torkade frukter, nötter, gryn, böner och linser (vi hade bland annat ett gaskök att koka maten i). Eftersom maten var torr, och eftersom vi vandrade mitt i perioden av en värmebölja, behövde jag mycket vatten, kanske fyra till fem liter per dag. Jag bar två liter vatten i flaskor, och fyllde på dem senare vid vattenkällorna som fanns längs leden; dessa källor innehöll klart och rent vatten som var extremt gott, speciellt när jag hade gått med torra läppar tre till fyra timmar. Ibland var det svårt att hitta rent vatten, då frågade vi antingen lokalbefolkningen (som sällan fanns nära) eller kokade sjövatten. Sjövattnet var gott att dricka medan jag gjorde det, men eftersmaken smakade sand och sjövatten, ungefär.

Utrustningen var enkel: hygienartiklar, tält, sovsäck, liggunderlag, ett örngott som jag gjorde till en kudde genom att stoppa in kläder i den och en medelstor ryggsäck på 65 liter att bära allt detta i, bland annat. Hade jag vandrat igen hade jag nog inte tagit med mig en kalsong per dag, utan två hade räckt och så hade jag tvättat den ena dagligen, och använt den andra; det kan låta pedantiskt hur mycket en vandrare vill minimera sin packning, men när jag gick flera kilometer med över 10 kilogram på ryggen ser jag bara fördelar med att ha en så liten packning som möjligt.

Jag hade svårt att sova första natten, då marken var mycket ojämn och natten var kall – jag tror jag avverkade två timmar sömn, och skrev i min dagbok runt klockan fyra på morgonen, sittandes på en klippa nära en sjö (jag såg hur en gräsand tog rollen som ledare i en flock av gräsänder på kanske tio stycken, han liksom skrek och gav order till de andra). Nätterna efter första sov jag utomordentligt. Genom att krattad bort löv och stenar kring sovplats, och jämna marken med fötterna, gjorde jag en mjukare och mer behaglig sovplats (är det inte så, att ju mer en pysslar med en plats, ju mer blir den din egen?). Utmattningen från vandringen bidrog också till sömnen, därför såg jag ett värde i att vara aktiv dagligen. I övrigt tänkte jag inte mycket mer på mina enkla behov som att äta, prata och sova under dessa dagar, så tankarna var inte vilda av oro vid läggdags heller. Ju mer dagarna gick, desto mer naturligt var det att sova ute i naturen.

En kontemplativ ensam sjö, sovplatsen för en natt
En kontemplativ ensam sjö, sovplatsen för en natt

Nu inser jag att de praktiska aspekterna tagit upp mycket av detta skrivande, och just så var en stor del av vandringen. Vandringen handlade inte om att överleva, det var ingen farlig vandring, men den handlade mycket om att använda sig av det jag bar med mig på ett så optimalt sätt som möjligt för att jag ska må bra över hela resan. Jag levde inte lika behagligt som hemma här i Stockholms län. Dock var upplevelsen bättre än alla andra upplevelser jag kan föreställa mig som ersatt de fem dagar jag var ute och vandrade. Om jag tänker efter riktigt noga har jag inte skrattat så intensivt på länge som under de fem dagarna. Väger jag fördelarna mot nackdelarna skulle jag gärna vandra igen, och det tänker jag göra: Jordanien, Bhutan eller Island, där går mina tankar om en större vandring.

Dagdrömmer om att göra en veckas vandring i Jordanien till Petra
Dagdrömmer om att göra en veckas vandring i Jordanien till Petra

Känslan av att vandra är som att genomgå resan. Jag vandrar i hopp om att uppfylla något: resan. Förrän resan är avklarad så är vandringen en sorts glädjande distraktion. Det är delvis utmaning, och delvis avslappning. Jämför vandringen med uttrycket att tankarna vandrar iväg: att vandra kanske är ett ting mellan salighet och melankoli, som att ge omtänksamhet åt ens idéer och behov. Ibland slår tristessen till av de oändliga vägarna, men mycket oftare slås lyckan på av de magnifika utsikterna och naturens konstanta variation: inget ögonblick är det andra likt.

Om jag inte vet vad jag ska göra eller vet vad jag vill göra, kan jag vandra tills vägen presenterar sig självt.

En haikudikt av Matsuo Bashō berättar om att vandra så att tankarna vandrar iväg:

Sick on a journey,
my dreams wander
the withered fields.

En äng nära en liten by
En äng nära en liten by
Från en ö vid Nävekvarn
Från en ö vid Nävekvarn
En bit från Dragsviken, öppet landskap
En bit från Dragsviken, öppet landskap
Östersjön, öppet hav
Östersjön, milsvid havsutsikt
Nävsjön en tidig morgon
Nävsjön en tidig morgon