Allt handlar inte om löner

Skrev en insändare efter att jag läst Development as Freedom från 1999 av den indiske nationalekonomen Amartya Sen. I boken argumenterar Sen för att inkomstbaserade överväganden ofta dominerar diskussionen om biståndspolicy och att detta onyanserade närmande till främjandet av utveckling har olyckliga konsekvenser. Jag tog intryck av detta argument och angrep därefter en dagspolitisk fråga om huruvida det är etiskt rätt att sänka lönen för exempelvis en bestämd målgrupp. Den slutsats jag kommer fram till är att det är poänglöst att försvara principen att aldrig sänka lönen eftersom det varken är etiskt rätt eller fel att sänka lönen då det helt enkelt beror på omständigheterna. Denna slutsats följer från en annan tes jag försvarar, vilken är att ekonomiska resurser (som kontanter) är av instrumentellt värde men inte av konstitutivt värde och därmed att tillhandahållandet av ekonomiska resurser inte är etiskt rätt eller fel i sig självt. Insändaren, som du kommer få läsa nedan, är förenklad och inte helt genomarbetad, men jag tycker nog att jag lyckats förmedla den tanke som fick mig att börja skriva texten. Uppskattar tankar som väcks under läsningen så lämna gärna en kommentar!

Det har sedan länge varit Jonas Sjöstedts (V) åsikt att de borgerliga partierna då som nu har s.k. ursäkter för att sänka lönerna. ”Ursäkterna varierar”, menar Sjöstedt, som exempelvis att sänkta löner är nödvändigt för att kvinnor eller ungdomar ska få jobb, men ”målet är detsamma”. Idag handlar diskussionen framförallt om migranter eller flyktingar.

Sjöstedt har en poäng. Om de borgerliga partiernas ursäkter varierar godtyckligt för att motivera samma mål (dvs. sänkta löner), så är det lätt att misstänka att borgarna inte mer än vädrar en ideologisk övertygelse som är tom inför principiella resonemang. Låt oss minnas detta och se vad Sjöstedt tycker om saken.

Förstås vill han inte sänka lönerna. Han tänker sig att de med låga löner redan har det svårt och att sänkta löner skulle försvåra deras situation. Det värmer mitt hjärta att Sjöstedt står upp för de svaga. Men trots att Sjöstedts argument är tydligt och principfast (det utgår från en jämlikhetssträvan och antagandet om att en högre inkomst ökar en medborgares frihet) så är det ohållbart när vi reflekterar över dagens arbetsmarknadssituation.

För att ta något väsentligt: Ett problem flyktingar upplever efter att de kommit till Sverige är att de under långa perioder är utan jobb. SCB rapporterade t.ex. att ca 6 av 10 flyktingar som invandrade mellan 1997 och 1999 hade förvärvsarbete efter 10 år. Detta säger inget om hur dagens flyktingar kommer trivas i framtida Sverige men är en ledsam modern historia vi bör undvika att återupprepa eftersom det är väletablerat att arbetslöshet ofta är förknippat med psykisk ohälsa. Denna lilla poäng är så enkel att den ofta glöms bort.

När vi alltså betänker den positiva effekten av att ha ett arbete, så ser vi att om sänkta löner förbättrade anställningsbarheten för flyktingar, så kan den positiva effekten av mindre arbetslösa bland flyktingar överväga den negativa effekten av lägre lön för dagens anställda. Pudelns kärna är som ovan att allt inte handlar om löner: Friheten att genom arbete få bidra till och bli en del av samhället, samt att via arbete få ett sammanhang positivt för hälsan, är också viktigt – och lönen är inte alltid vägen till dessa friheter.

Tolka mig välvilligt. Jag menar förstås inte att lönerna ska sänkas överallt. Riktade insatser i vissa arbetsområden är alltid möjliga eftersom det inte är en naturlag vilka politiska beslut vi fattar.

Min tes har alltså varit att Vänsterpartiet måste bryta sig loss från kedjan om att inkomstbaserade överväganden är de primära och mest viktiga etiska övervägandena. Pengar är av instrumentellt värde men är inte ett s.k. konstitutivt värde som är etiskt värdefullt i sig själv. Det vi bryr oss om är inte pengar utan snarare människors behov och friheter; och de senare kan vi få uppfyllda hos människor genom att t.ex. tillhandahålla ”enkla jobb” eller ”jobb till lägre lön”. Jag säger alltså inte att Vänsterpartiet har fel och borgarna rätt. Båda står till svars för att ha förenklat den offentliga diskussionen om hur vi bygger ett samhälle som tar hand om de behov, och tilldelar de friheter, flyktingar är värda. För att starta nyanseringen av diskussionen kan vi börja med att släppa principen om att aldrig sänka lönerna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s