Livet är en resa, en sång, en dröm

Om vi för varje möjlighet anser oss stå mellan att välja eller att inte välja, så finns det i varje situation två alternativ.

Tvåsamhet kan handla om motsättningar. De grekiska filosoferna försvarade den världsuppfattning som var en berättelse om grundläggande olikartade delar: Gott – Ont. Vila – Rörelse. Ljus – Mörker. Enhet – Mångfald. Verklighet – Overklighet. Tvåsamhet kan också handla om förening, som den mellan kropp och själ, samt om det omsorgsfulla och vänskapliga som är mellan två, men för en enda relationell syntes.

Ibland sönderfaller tvåsamhet i självständighet. Då må livet vara ett spirituellt äventyr om självupptäckt. Vem är jag? Jag är inte motsättning, eftersom jag är underordnad tid och jag kan pröva och förkasta, se och blunda. Jag är potentialitet för jag har framtid, jag har en resa; varje ögonblick inväntar nästa, och det står mig fritt att genomgå en kvalitativ förändring av vem jag är vid varje sådan övergång. Jag är även här, vad den persiska poeten Omar Khayyám kallade denna stund, som jag ska glädjas över, som är mitt liv, min sång; och jag är slutligen den som vill bära hopp och bli till en levande dröm.

Jag går in i en berättelse om Siddharta och hans vän Govinda, söner av brahminer, med egentlig depression, ut kommer jag lite starkare. I denna berättelse är det Siddharta vi ska följa, genom hela hans liv med livsföränderliga upptäckter och återkommande självupptagenhet. Det handlar om indisk mystik och tidpunkten för Gautama Buddhas liv, men framförallt handlar det om att rumla i sin självständighet.

Siddharta är sanskrit för den som nått sina mål. En pilgrim söker, en upplyst har nått sina mål, går det att resonera. Inte alla ligger i vaggan med världslig visdom och så även för Siddharta; men icke lite har naturen givit honom. Han är redan från barnsben lojal och rik. En bra lyssnare och en bra vän. Alla är tillfreds med honom och han är tillfreds med alla. Det är som att han hade en naturlig fallenhet för andlighet, och hans ansikte är ett välbehag av tankfullhet; men han söker inte kroppslig kärlek, utan samtal med de vise, en kärlek för kunskap.

I sina ungdomliga dagar lämnar Siddharta sin far och beger sig ut. Snart därefter är han egendomslös. Sökandet är bra, målet bättre. Det är Jaget som Siddharta vill förstå, och bli fri från törsten av önskningar så att atman, den odödliga världssjälen, kan bosätta sig hos honom. Det var därför han gick, därför han valde upptäckarens väg. Vad är meditation? Vad är fasta? Vad är det att hålla andan? Det är flykt från Jaget, en sorts bedövning av smärta och glömska av meningslöshet. Så resonerar Siddharta med sin vän Govinda. Tillsammans tar de sin tillflykt hos samanerna, asketerna, och lär av dem. Siddharta lär sig tänka, vänta och fasta; men ännu känner han inte totaliteten, ännu känner han inte sig hel, och kritiserar därför avhållsamheten.

Rykten om Gautama sprider sig nu till Siddharta och hans vän. För Buddha är världen lidande. Inget sökande finns i hans blick och ingen åtrå i hans röst; det stilla ljuset är en symbol för hans kroppsspråk, och hans lära lovar förlossning från samsara, den materiella dimensionen. Govinda ansluter sig som munk till Gautama för att söka frigörelse genom dennes lära, medan Siddharta finner sig missnöjd.

När Siddharta talar till Gautama vid en trädgård berättar han att Gautama inte funnit frid via sin lära, eftersom att följa läran är en bundenhet i sig. När läran binder sig till Jaget är inte Jaget fritt. Gautama har snarare funnit frid och förlossning genom eget sökande, och så måste också ske för Siddharta. I denna anda lämnar Siddharta sin vän Govinda och Buddhas lära.

Utanför asketismen och den buddhistiska läran finns äventyret, där finns omvärlden, där finns barnmänniskorna, de som älskar och lider, de som riskerar och gråter, de giriga och givmilda, elaka och godtrogna. Av en kurtisan lär sig Siddharta kärlekens konster. Av en handlare lär sig Siddharta att bli rik och få andra att tjäna honom. Med pengar lär sig Siddharta att spela och leva livets hårda skola.

Åren går och svart hår blir grått. Kärlekens frånvaro är ett faktum. Det som förut gett honom glädje undviker han och grälsjukan spökar i hans medvetande. Ett sorts spirituellt döende befinner sig inom honom och ångesten vilar i hans mage. Det är i sakens natur att hoppet inte längre finns där, och så faller sökandet, och så faller målet. Han känner sig värdelös och i självmordet tror han sig finna utvägen.

För att stilla känslorna går han till floden med dödsönskan. I samma stund som beslutet om självmord skall komma når ljudet ohm hans öra. Det är tydligt och han tycks höra det från floden. Ett ohm är ett andrum. Nu orkar han vänta och nu orkar han somna, vilket han gör. Då han vaknar är han ny. Självhatet är borta. Han inser att all lära och all kunskap inte varit tillräcklig för frigörelse. Han förstod i tanken men inte i kroppen, bara nu har han nått insikt.

Då dagarna och nätterna varit många i kroppen hos denne nye Siddharta så träffar han en färjkarl. Färjkarlens ohämmade kärlek till floden och mänskan blir en inspirationskälla för honom. Tillsammans växer de gamla och Siddharta lär sig om barnmänniskorna. När han mot slutet av sitt liv möter sin föräldralösa son förstår han att vishet är olikt vetande, det går inte att lära sig, det måste levas. Sonen visar hat mot honom med kopiösa mängder fula ord, ändå kan Siddharta inte avsluta sin faderskärlek. Han är irrationell när han älskar utan att bli älskad, när han går emot läran och älskar sin son över allt. Han känner lidande och det får honom att uppskatta barnmänniskorna, de som älskar och gråter, för är han inte en själv?

Färjkarlen och sonen, köpmannen och kurtisanen, hans evigt sökande vän Govinda och den vise Buddha, de är inte så olika ändå. Buddha måste också älskat när han vandrade genom landet; han måste älskat sina följeslagare, naturen och alltet. Då insåg Siddharta jämställdheten, världens enhet, om att uppfostra en positiv bild hos sig själv, att acceptera förändringen och att bevara hoppfullheten såsom musslan bevarar pärlan.

Jag. Jag inser att kris är tillväxt.

Not 1: Berättelsen är återberättad från Siddharta av Hermann Hesse.

Not 2: I listan av olikartade, gemensamt motsatta, delar har många gånger ordparet Hankön – Honkön varit deltagande. Honkön har då alltså samlats med andra attribut som mörker och ondska. Det tycks mig vara mycket säkerställt att detta inte är en slump, utan en del av ett systematiskt nedvärderande av kvinnor som utförts av många personer genom historien, och specifikt, i det här sammanhanget, av grekiska filosofer.

Not 3: Jag ägnade mycket tankekraft åt att förstå buddhismen för några månader sedan. Själv är jag agnostiker och har svårt att acceptera grundläggande buddhistiska antaganden. Jag har uppfattningen att vissa filosofer, och detta kan inkludera religiösa ledare eller grundgestalter, har på förhand en uppfattning som de i efterhand bygger ett system av regler, en lära, av. I religiösa sammanhang tenderar sådana uppfattningar på förhand att vara etiska tror jag. Österländsk filosofi och religion uppfattar jag som mer vägledande, mindre bör och mer är. Som agnostiker ser jag till den externa världen (naturen), den interna världen (jag) och idéer (egna abstrakta koncept). Det är från idéerna jag tror det påstådda vetandet om högre makter kommer ifrån. Meningen med denna not är att förklara buddhismen såsom jag förstår den. När jag säger buddhism så menar jag Buddhas lära. Läran går ut på att nå det goda livet. Det goda livet står för sig självt i en sådan vaghet att den direkt frågar efter att bli definierad. Lidande får därför en central roll, eftersom det goda livet är utan lidande. Vägen till det goda livet, bort från lidandet, handlar om att förstå personlighetens natur, söka kunskap och förstå vår plats i världen. Detta är grunden som sammanfattats i fyra ädla sanningar: (1) Det finns lidande, (2) det finns en början till lidande, (3) det finns ett slut på lidandet och (4) det finns en väg som leder till ett slut på lidandet. Vad Buddha kallar ‘mittens väg’ är en absolut sanning om levande varelser: att allting är en orsakskedja av förgängliga, opersonliga psykofysiska element. Då allt är tillfälligt saknas något som skulle kunna kallas essensen av en person, just därför finns inget Jag. Denna insikt må så småningom leda till frigörelse, ty, som jag förstår det, gör denna insikt det uppenbart att det inte finns en person att tillskriva ett lidande; den sanna verkligheten är således utan lidande.

Annonser

4 thoughts on “Livet är en resa, en sång, en dröm”

  1. Tänkte att jag kände igen Hesses berättelse som är mycket tänkvärd. Annars känner jag inte till så mycket om någon religion egentligen. Religion är något väldigt främmande och fascinerande för mig. Jag kallade mig ett tag agnostiker eftersom jag inte tyckte jag kunde avgöra huruvida Gud/det mystiska fanns och också för att lättare kunna tala med religiösa personer. Men jag insåg att jag bedrog mig; jag har ingen som helst tro på det övernaturliga i mig även om jag både kan fascineras av den typen av berättelser och kan finna vishet i dem. Nu kallar jag mig åter ateist och även antiteist – jag tror inte på någon gud men om gud fanns skulle jag vilja att så inte var fallet. För mig är människan (och andra förnuftiga varelser nog).

    Att man växer i kris är intressant. Det innebär att människor som aldrig haft några problem inte är intressanta, och framförallt inte visa.

    Ursäkta att jag kanske inte höll mig till ämnet men det är en reflektion som kom ur din text.

    1. För mig är det lite tvärtom. För mig har religionen varit min vardag. Det har varit lika mystiskt som att äta mat. När religion överförs i praktik blir det något greppbart och mindre mystiskt. När religion är abstrakt, då är det inte bara abstrakt, utan även mystiskt. Jag tror det finns mycket vishet i de flesta religionerna, men mycket religion kan jag tycka är inte mycket visare än en klassisk skönlitterär bok, det vill säga: det är inte värt att kriga om, till exempel.

      Jag tänker att en agnostiker oftast är en person som säger att ateism är den rimligaste ståndpunkten, så de är mycket lika tänker jag.

      Människor som genomlevt kriser är fantastiskt intressant. Ofta tror jag att alla människor upplevt någon typ av kris, de gör sig själva intressanta genom att öppna upp sig om vad de gått igenom.

      Ingen fara, reflektioner är uppskattade!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s