Filmåret 2013

Vad är ett filmår? För mig refererar ordet filmår till en person, och filmåret för en viss person avser den tid som spenderats på ämnet film: samtal om film, böcker om film och filmerna självt. Mitt filmår handlar om både gamla och nya filmer, klassiker och nyheter.

Efter några inledande ord skriver jag om filmer från 2013.

Filmåret började med att jag koncentrerade mig på teorin om film. Jag undrade hur andra tänker kring film. Före denna tid hade jag en intuitiv förståelse om hur filmer kan tolkas. Tolkningen av en film är arbetet att förstå filmen. Hur detta arbete kan gå till har varit oklart tidigare. Antingen har jag tolkat filmen genom en egen sammanställning av dess händelseförlopp, och från detta har slutsatsen kommit likt en uppenbarelse. Ibland har jag tagit hjälp av andras åsikter, allra mest skribenter tillhörande det engelska filmmagasinet Sight and Sound. Nu sökte jag en mer systematisk metod till tolkning, och det fick jag via Pramaggiores och Wallis bok Film: A Critical Introduction. I samma veva såg jag en mer gemensam bild av filmstudiet. Senare på året har jag återgått till mitt egendomliga tänkande kring vad filmer är, men har tagit med mig dem viktiga iakttagelser filmvetenskapen gav mig.

Den ovanstående berättelsen om filmstudier mynnade ut i en ny berättelse som handlade om att läsa mer böcker och artiklar om film. Sedan jag studerat matematik har jag fått uppfattningen att kunskap, och utsagor om verkligheten, kan reduceras till en klar uppställning av små tankenotiser och efterföljande slutsatser. (Inte är det absolut att all kunskap kan reduceras till ett slags schema eller tankekarta, ta det som en form av hopp likt hoppet på fri vilja.) Med denna uppfattning i bakhuvudet har jag under de filmer jag sett, och de filmer jag läst om, försökt fånga känslan filmer ger mig och försökt redovisa mina tankar i någon form av tankekarta.

Det finns en premiss som ibland går obemärkt i filmvärlden. Det är att klassiker är bättre än icke-klassiker; vilket leder till att om en film är lika bra som någon befintlig klassiker, bör den kallas en klassiker. Valet om en film är en klassiker eller icke-klassiker är dock inte så godtyckligt. Ofta är det även kriteriet om att många håller med om att filmen är en klassiker som blir avgörande; det är svårt att argumentera för att en specifik film bör tituleras med ordet klassiker, men på något sätt har hela denna idé om filmklassiker kvarstått. Hursomhelst söker jag mig ofta till dessa klassiker. De inkluderar många av de filmer vi ser som kanske revolutionerande eller unika i filmhistorien.

Yi yi av Edward Yang.
strawberries
Under inspelningen av Smultronstället. Från vänster: Ingmar Bergman, Bibi Andersson och Victor Sjöström.

En klassiker jag såg igen 2013, samt igen 2014, är Smultronstället av Ingmar Bergman; en riktig höjdare som känns verklighetsnära och ärlig. Yi yi av Edward Yang, från 2000-talet, tror jag i framtiden kommer kallas för en klassiker. Det är få filmer som, likt Yi yi, porträtterar så många olika personlighetsdrag i så många olika åldrar. Om barn, ungdomar, vuxna och gamla; samt hur vi vill leva och varför jag ska gå upp från min säng varje morgon; Yi yi är fullt och full av liv, se den och kom ihåg vad och vilka som finns kring dig.

Låt oss nu prata om filmer från 2013.

GRAVITY
Sandra Bullock spelar huvudrollen i Gravity.

Gravity ger mig gåshud! Emmanuel Lubezkis filmarbete är spektakulärt. Filmen handlar om hur människor upplever gravitationen i rymden samt om det hopp och katastroftänkande som följer efter livshotande händelser. Vi följer en besättning av astronauter. Deras arbete är att se till att rymdstationer och satelliter fungerar; att reparera vid skada och följa livsviktiga säkerhetsrutiner. Kameraåkningarna påminner om Cuarons tidigare film Children of Men: de är långa i tid och medelsnabba i hastighet, de går i komplexa banor (inte rakt vågrätt eller lodrätt) och skiftar avstånd från kroppar och objekt, it’s magical… En särskild kameraåkning som diskuterats är den när vi ser astronauterna arbeta vid rymdstationen och en olycka inträffar. Orsaken till olyckan är att spillror av metaller slagits in i en omloppsbana som involverar besättningens rymdstation. De lösa metallföremålen slår mot rymdstationen och slungar iväg samtliga från besättningen. En av medlemmarna dör direkt. Kameran följer huvudkaraktären, som skjutits bort från rymdstationen till en tom rymd, och närmar sig sakta insidan av hennes hjälm tills vi känner ett pulserande tryck av inandningar och utandningar. Vi är inne i hennes astronautdräkt och är under påverkan av en gravitation som inte trycker oss ner mot den fasta marken på jorden; vi känner oss öde, ensamma och små. Känslan av hopplöshet kommer från hennes starka andetag, medan vyn över jorden, som vi ser från rymden, inger en sorts hemlängtan. Återkommande katastrofer är filmens formel, något som får mig att sluta andas och titta med stilla ögon flera gånger, ända tills filmen slutar med en alldeles stor och omsorgsfull kram. I mina diskussioner med andra har jag märkt att slutet kan tolkas olika, och jag håller med om att filmen även innehåller en viss tveksamhet om vad som är sant och falskt. Anledningen till denna ambivalens får hänvisas till filmens metaforiska berättande. För vissa slutade den alltså på ett helt annat sätt än en omsorgsfull kram, detta andra slut är tydligen mer melankoliskt.

Before-Midnight
Ljusa och färgstarka bilder genom större delen av filmen.

Nästa film är Before Midnight: En lätt och rolig dramakomedi som är välförankrad i verkligheten. Finner jag något romantiskt, så tror jag det är i upplevelsen av den berättelse som utvecklar sig och inte i filmens estetik. Filmen avslutar trilogin som var Before Sunrise och Before Sunset (det är ca 9 år mellan varje film, både i vår verklighet och i berättelsens verklighet). Tolkningen av karaktärernas tankar och känslor i dessa filmer bottnar i en egen uppfattning om hur relationer utspelar sig, dramat engagerar mig väldigt mycket just därför. Det är en sorts berättelse om personlig utveckling samt om att leva med sina barn och prioritera sitt vardagsliv efter dem; att också, när tiden väl är inne, resa för att slappna av. Att förstå att inte alla dagar är perfekta, men att försöka göra varje dag perfekt. Hopp, förlust, lust, förtroende, lust, förlust och hopp; känslor kommer tillbaks till oss som vägen runt en rondell. Ibland tror jag vi inte ser den underbara person som står framför oss eller den person som alltid har stått framför oss. Before Midnight slutar med denna betraktelse och får mig att formulera frågan: Vad händer härnäst? I karaktärernas liv (och kanske nästa film), men, i en större utsträckning, mitt liv. Jag tror denna fråga leder mig till att tänka att kärlek är tillfälligt men att förlorad kärlek är minst lika tillfälligt. Kanske är kärlek fel ord, kanske ska vi byta ut ordet kärlek med längtan i föregående mening och säga att kärlek är för den person vi vet att vi kommer längta efter. Några får hopp av denna film, andra får glädje och en annan grupp börjar gråta – det är en film som talar om mycket.

Ovanstående två filmer, Gravity och Before Midnight, har varit filmer om spänning och dramatik i miljöer vi bekantat oss med eller lever i (jag bor i en storstad och är påverkad främst av västerländsk, nordafrikansk och amerikansk kultur). 2013 har även fortsatt på en sorts filmvåg som handlar om homosexualitet och om sexet som en naturlig del av vardagslivet; eller en ovanlig del: en slump, ett enstaka ögonblick, något dumdristigt; framförallt är det om sexet som en typ av odefinierbar term. En viktig trossats som jag bär med mig under dessa filmer är att de handlar om den bekvämlighet som två personer skapar tillsammans. Det finns en djup respekt mot det äkta i mänskliga känslor i dessa två filmer jag nu tänker på: Blue is the Warmest Color och Stranger by the Lake.

blue
Adèle får en puss av Emma.

Blue is the Warmest Color handlar om en ung tjej Adèle som börjar ge mer tillåtelse åt sin homosexualitet. Vad som triggar igång denna tillåtelse är Emma, en något äldre tjej som är bekväm med att älska andra kvinnor. Lika säker som hon är om sin sexualitet är hon om sina åsikter (hon nämner att filosofen Sartres böcker hjälpte henne med att hitta frigörelse, lite som Bob Marleys låt ”Get Up, Stand Up” tänker Adèle högt i en komisk scen.) Adèle är allt annat än säker, men hon verkar söka förändring och är olikartad andra elever i hennes gymnasium. Tillsammans med, och mycket tack vare, Emma förstärker hon sitt självförtroende och de två ingår ett förhållande som varar i flera år. Ett klassiskt drama om klasskillnader, levnadskultur, kärlek, vänskap, brutna hjärtan, sällskap och ensamhet, om att må bra med en annan och att sedan plötsligt låta samhörigheten försvinna. Detta, att släppa taget om en annans hand, kan ge en otrolig känsla av förlust som kristalliserar sig i desperation och sorg – en beskrivning av slutet, som känns som en känslomässig berg- och dalbana likt den tidigare delen av filmen.

stranger
Bilden fångar känslan av ”Vem är du? Jag gillar dig.”

Den andra filmen i denna filmvåg som tangerar en diskussion om homosexualitetens roll i samhället, Stranger by the Lake, är något annorlunda och utspelar sig på en strand runt en sjö. Det är underförstått att enbart homosexuella män kommer hit. I den närliggande skogen träffas män för samlag och på stranden ligger de nakna för att visa sin kropp eller vila. Ibland används sjön för en simtur. Huvudkaraktären, Franck, är blott en av dessa deltagande män. En andra man, Michel, är inte bara en annan man. Franck älskar Michel. Han är snygg och muskulös, hårig och rakryggad, han simmar bra och de njuter tillsammans vid samlag. Henri, en ensam man vid motsatt sida av sjön till där alla andra solar sig, är någon Franck tycker om att prata med. De pratar om mycket. Bland annat varför Henri inte vill ta sig till andra sidan av stranden. Henri berättar att han har precis gjort slut med sin flickvän. Franck frågar om han är homosexuell. Henri jakar, men förklarar för Franck att ibland har man känslan av att höra ihop med det heterosexuella samhället. Franck verkar förstå denna poäng. Ändå, Henri har inget intresse i att gå in i den närbelägna skogen för att hitta en partner eller finna sexuellt nöje. Henri sörjer vid en sjö, han är nedstämd och vill enbart prata. Här kommer bakgrunden som gör hela den här filmen extremt intressant och till en av årets bästa: (1) Franck pratar inte lika intimt med Michel som med Henri. Henri avslöjar delar av sitt privatliv med Franck; till skillnad från Michel som uttrycker kärlek till Franck, men utan avslöja något om sitt privatliv eller med viljan att de någon gång ska äta på en restaurang bortom stranden. (2) Plötsligt dör någon i sjön. Har denne person drunknat? Blivit mördad? Neddragen av en gigantisk fisk? (3) Ett detektivarbete utförs runt sjön och detektiven märker följande: av de som deltagit i denna form av normsystem (på stranden visas den nakna kroppen och i skogen är det kroppar mot kroppar) är det få som känner till varandras namn. Alltså: en av normsystemets essentiella funktioner är anonymiteten bland individerna runt skogen och stranden. (4) Den som försvann i sjön hade en nära relation till Michel och (5) Michel uttrycker ingen sorg över händelsen. (4) och (5) är inte absurd i ljuset av filmens berättelse, mycket av det samlag som utförs i skogen är utan personliga känslor mot den andre och att en annan partner dör vore då som att höra om mänsklig död i mediala sammanhang. (1), det faktum att Franck inte har en relation med Michel som bygger främst på samtal, gör att jag ställer frågan: Varför bevara en långvarig relation med en person som vill vara anonym? Relationer får näring av intimitet, inte frågetecken. Detektiven poängterar detta. Henri också. Vad som får mig att svettas är när Henri tar sig hela vägen över till andra sidan av stranden för att prata med Michel. Om vad? Om att Michel är mördaren och att Henri vet…. Vad som följer härnäst är vad vissa filmkritiker kallat en erotisk thriller.

12y
12 Years a Slave är framförallt en historia om flera.

Det finns ingen begreppsapparat för att prata om livet inuti en film. Karaktärer lever inte i en film. Vi talar om karaktärer som idéer eller vad som kunnat vara. Filmrealism i den meningen att livet överförs från det som inte är film till det som är film, finns inte. Realismen försöker fånga mänsklighetens historia och tro, eller få andra att tro, att det är på detta vis i vad som inte är film. Eller var på detta vis. Magisk realism är för de regissörer som ser att det inte går att ärligt få andra att tro på hela den historia som berättas, att vi är begränsade som subjekt och att vi därför ger vår egen bild när vi beskriver en svunnen tid. McQueen fångar denna magiska realism i hans nya film 12 Years a Slave om slaveriet i USA under 1800-talet. En fri svart man, Solomon Northup, luras in i slaveriet och befinner sig där i tolv år tills han släpps fri. Manuset är baserat på den riktige personen Solomon Northup och hans bok Twelve Years a Slave som beskriver de olika farmer han arbetade kring, de herrar han arbetade under och de vänner han lärde känna och lärde sörja under dessa tolv år. Förutom det starka historiska intresset, så förskönar filmen berättelsens bilder. Inte, som vissa filmkritiker menat, försköna bilden i avsikten att förminska det moraliskt groteska i slaveriet; utan McQueens skönmålande är mer ett tecken för att han besitter en sällsynt filmstil. Precis som i hans tidigare filmer (Hunger och Shame) blir filmen atmosfärisk och musiken spelar en central roll (musiken är av Hans Zimmer i 12 Years a Slave). Karaktärernas hållningar och behov kommer fram med en slående kärnfullhet; och trovärdigheten som är produkten av ett utmärkt skådespeleri, gör dialogerna minnesvärda. Filmen blir till en meditation när den utnyttjar en form av konsekventa pauser, och i slutändan blir den till en viktig redogörelse om skräcken bakom det amerikanska slaveriet.

tgb
Känslan av ofullständighet…

Vissa filmer ger mig lusten att tänka över dem i veckor och månader. År. Jag undrar om andra står uppe på berget och, när vinden kommer, vill slå ut armarna för att omfamna världen. Jag undrar om andra har romantiska drömmar; om när det regnar så går de inte med sina ben, utan tittar upp mot de regndroppar som faller; att de i naturen tror sig vara en del av den, mycket mer än en del av staden; och att de ibland får känslan av att vilja utveckla sig själva och bygga ett nytt system av ambitioner, visioner och drömmar. Det finns en till värld därute. Jag lovar mig själv att det finns en till värld därute jag ännu inte upplevt. För att ta mig till dessa världar ska jag resa över landgränser och över gränserna i idéernas värld, över de förutfattade meningar. Det är bra för mig att lyssna på andra. Jag vill inte alltid igenkänna mig i andra och vill att det finns andra som är olika andra. Om jag inser något viktigt: skriv upp det och kom ihåg det; och är detta viktiga om mig själv, är något jag vill, så vänta inte. Sätt igång och sätt igång nu! Huvudkaraktären i den nya filmen The Great Beauty från Italien av Paolo Sorrentino lever inte under dessa villkor. Det finns en viss tomhet inom denna karaktär, när han spatserar bland societeten  i Rom och förbi mäktig antik romersk arkitektur (som den elliptiska amfiteatern Colosseum). Denne man, Jep Gambardella (spelad av Toni Servillo som påminner om Marcello Mastroianni), skrev en välkänd novell i tjugoårsåldern, vilket ledde till ett bekvämligt liv som kolumnist och kändis. Efter hans 65-årsdag fortsätter han ta sig runt i Rom. Reflekterar kring sitt liv och sin första kärlek. Med en otrolig känsla av ofullständighet kommenterar han sitt och andras liv; med undran och den där högre tanken: Vad gör jag här? Varför kom jag till denna värld? Som om livet inte varit. Hans ord är arresterande. Varje scen får uppmärksamhet och är inte en diskussion om komplexa idéer, utan är utsmyckad med visuell skönhet. Musiken, en skön blandning mellan modern och klassisk musik, gör att jag tänker tillsammans med Jep när han beskriver sin verklighet med välriktade ord. Kommentarer som ”Vi är alla vid gränsen till förtvivlan. Allt vi kan göra är att titta in i varandras ansikten, vara tillsammans, skämta lite… Håller du inte med?” och ”Jag är inte kvinnohatare, jag är misantrop.”  Jag har också känt en känsla av ofullständighet och lösningen är en tumregel: om jag hittar något brinnande intressant, gå mot det. Det här är en tanke som jag hela tiden skönjer under filmens yta. Jep är ständigt nära bestämmelsen om att börja ett nytt liv, och ju fler mentala och italienska distrikt han passerar, desto mer inser han den obetydliga rollen som åldern 65-år har i hans personliga fråga: Kan jag förändra mitt liv? Men frågan för oss är om Jep kommer att inse vad han vill göra med sitt liv, och om vi, som åskådare, lärt oss något av hans resa genom Rom. Jag tar med mig följande: Att omdanas är levnadsstilen att ha en brinnande lust vid varje uppvaknande. Ålder ingår inte i denna definition och inte heller andras åsikter, utan förändringen är en utvidgning av ens självständighet.

Annonser

One thought on “Filmåret 2013”

  1. Pingback: FILMÅRET 2013

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s