Alla familjer är inte familjer

Shukishi och Tomi
Shukishi och Tomi

Det här är tredje delen i en serie om mästerverk i filmvärlden.

Tokyo Story kom när japansk film nyligen exponerat sig för den västerländska publiken. Internationella filmkritiker började uppmärksamma Kenji Mizoguchi efter mästerverket Ugetsu från 1953. Tre år tidigare belönades Kurosawa med Guldlejonet i Italien och Academy Honorary Award i Amerika för sin film Rashomon. Det var ett gott tillfälle för japansk filmindustri, men Tokyo Story gick publiken förbi, bl.a. för att exportörerna ansåg att filmen var ”för japansk”.

Inte utan anledning visades Tokyo Story sporadiskt på västerländska biografer under 50-talet, och 1958 prisades den av British Film Institute. I New York gick en visning 1972 och efteråt har ryktet om Tokyo Story skjutit i taket. I 1992, 2002 och 2012 års Sight and Sound critic’s poll var Tokyo Story i topp tio, i director’s poll från samma tidskrift 2012 platsade filmen etta.

Tokyo Story är omtyckt och dess distinkta berättarstil, som vi finner i regissören Yasujiro Ozus övriga oeuvre, har inspirerat många andra filmskapare. Ett antal konsekventa regler (som 180 graders klippning, få kameraåkningar och alltid en kameravinkel under ögonnivå) gör det enkelt att igenkänna en film av Ozu.

Ordet drama kan inte beskriva Ozus berättelser, eftersom det påminner oss om en konflikt; dem är bättre beskrivna som skildringar av vår vardag i en viss tid. Late Spring (1949) om en ensam far som vill gifta bort sin dotter under efterkrigstiden och I Was Born But… (1932) om två pojkar som växer upp i Tokyos förort, är två exempel. Att Ozu ofta återbesöker tidigare teman men ändå engagerar oss är överraskningen som är Ozus kännetecken. Lika intressant är hans sätt att skildra dialoger. När någon talar ser vi kameran betrakta dennes ansikte, och allt denne vill säga kommer höras, när personen pratat färdigt får motparten tala under lika stor respekt. Varje person har tydligen en rätt att uttrycka sig.

Tokyo Story innehåller de stiltecken som är Ozus, men är också ett bra exempel på när scener kan lämnas underförstådda till filmens fördel och när ansiktsuttryck avslöjar vad karaktärerna känner. Filmen är om ett äldre par som träffar deras barn och barnbarn i Tokyo, men som har lite tid för dem. När de ska se Tokyo tillsammans med sin äldsta son blir han olyckligtvis upptagen. När de besöker sin äldsta dotter betraktas de som en börda. Eftersom deras barn ”inte har tid” sänder de iväg föräldrarna till ett hotell; där sägs det vara fint och vilsamt, men huvudsakligen billigt som ska kompensera de kostnader som annars uppstått. Hotellet är fint, men de som festar högljutt på nätterna stör föräldrarnas sömn och de lämnar hotellet nästa dag.

Den äldsta dottern klagar över att de är tillbaks så tidigt, så föräldrarna kommer överens om att lämna. Pappan Shukishi besöker två gamla vänner och dricker sig berusad. En av dem, Numata, säger att hans son är en besvikelse; för varje gång sonen uppmuntras till att gå mot sina drömmar svarar han ”det bor för många i Tokyo”. Numata menar att dagens ungdom saknar vilja. ”Hursomhelst, Numata” svarar Shukishi, ”före jag kom till Tokyo trodde jag min son hade det bättre. Men, han är blott en doktor över ett litet kvartersområde. (…) Trots allt, det är för många som bor i Tokyo”. Shukishi är anspråkslös genom större delen av filmen och den här dialogen kan ses som ett mindre undantag. I tidigare scener har vi däremot märkt att hans ansiktsuttryck avslöjat en besvikelse över barnen; en tidigare oro om att det faktiskt är så, och en dialog som explicerar tanken, gör scenen kraftfull. Att subtila nyanser i form av minspel berättar mycket om karaktärerna gör att Ozu ofta utelämnar andra stilistiska uttryck som berättarröst, flashbacks, förändring i kameraarbete, bakgrundsmusik, m.m. Scenen får dessutom kraft av tidigare jämförelser mellan parets förväntan före resan och deras senare mottagande: deras förväntan är positiv men deras mottagande sämre.

Mamman Tomi besöker istället änkan till deras döde son, Noriko. Hon är motsatsen till deras barn: snäll och omtänksam. Trots att hon har lite själv, stödjer hon föräldrarna med ekonomi och boende. När föräldrarna senare åker hem till Onomichi blir mamman plötsligt sjuk. De gör ett oväntat stopp i Osaka och träffar deras yngsta son Keizo. Senare frisknar Tomi och föräldrarna åker äntligen hem. Säkerligen har de haft kul i Tokyo, instämmer de hemma med varandra, och nu har de träffat alla sina barn och barnbarn. Implikationen är den motsatta, och känslorna under deras belåtna beteende är det sorgliga.

Tomi blir plötsligt sjuk igen och denna gång ska hon dö. De sista scenerna genomsyras av bitterhet. Deras barn tar tåget till Onomichi. När de är framme visar de lite sorg över deras mammas död. Den äldsta dottern frågar en kort stund efter sorgeceremonin om hon får ta med sig mammas kläder som minnessaker (vi gör den välmotiverade tolkningen att anledningen är deras marknadsvärde) och barnen lämnar tidigt, medan Noriko (som är den påstådda kontrasten) stannar kvar tillsammans med den yngsta dottern. Den yngsta dottern, som bor med föräldrarna i Onomichi, kommenterar de andra barnens uppförande mot slutet av filmen. Hon förklarar för Noriko att de andra är själviska som lämnar tidigt och efterfrågar dyra prydnader en stund efter mammans död. Noriko säger att de är upptagna med sina jobb (men vi vet att hon också är det) och att när barn växer upp blir de självständiga och separeras därför från sina föräldrar, det gäller alla människor. Det här kan ses som Ozus kommentar om generationsskiftet, dvs. det nya samhällets attityder mot familjen.

I den sista scenen sitter pappan Shukishi ensam hemma och grannen går förbi. De hälsar på varandra: ”Du måste känna dig ensam nu när alla åkt iväg. Det måste varit plötsligt?” säger hon, ”Ja, hon var en rättfram kvinna. Visste jag att det skulle blir så här vore jag mycket trevligare medan hon levde. Nu när jag lever ensam kommer dagarna kännas långa” svarar Shukishi; ”absolut, du kommer känna dig ensam” instämmer grannen och går därifrån. Vi ser tårarna i Shukishis ögon, hör en ångbåt puffa i bakgrunden och ett fartyg som blåser i sina horn tills filmen mörknar och tar slut.

Aldrig har jag misslyckats få tårar i mina ögon till denna sista scen. Dagarna innan Tomi dör har vi fått veta att barnen inte älskar föräldrarna, att Shukishi oundvikligen måste leva ensam och att Noriko, som vill ta hand om föräldrarna, hindras av en dålig ekonomi. I en tid med mindre familjer finns det mer ensamhet verkar Ozu säga, och det slår hårt mot de som har lite. Jag tror inte att jag bara därför känner något otroligt för slutet. Kompositionen av bilderna är vacker: en sorts filmisk haiku som framställs när vi får se händelser, ting och natur utanför berättelsens andemening.

När vi kopplar bort oss en stund från berättelsen och tittar ut i naturen, så kanske vi inser stillheten bortom oss; objektiviteten, som vissa kallar dem. Kanske det får oss att inse att slutledningen ”jag mår dåligt, alltså är världen hemsk” är falsk. Vi kan må dåligt, men världen är som den är och den kan framförallt ge dig glädje, lugn och ro.

Jag tänker att utanför oss själva måste det finnas sorg vi aldrig känt av, och att om vi förstår ledsamhetens ursprung kanske vi bättre kan hjälpa andra.

Yasujiro Ozu är en av de stora berättarna, för han förklarar på sättet som ger mig lusten att tänka omsorgsfullt.

Läs en artikel om Yasujiro Ozu av Thom Andersen. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s