Vad vill mänskligheten?

Namnlös

Det här är andra delen i en serie om mästerverk i filmvärlden.

Nära slutet förstår jag denna historia från när mänskligheten lärde sig använda verktyg, tills de byggde rymdfarkoster och på sin väg till Jupiter kom till ett rum från renässansen, som om de var tillbaks på ruta ett och inte hade lämnat Jorden. Inget av det här har hänt. 2001: A Space Odyssey är som andra filmer – en film. Den kom ut när ingen mänsklig fot trampat på månen: när månen var science fiction. 2001 är mycket science fiction men inte varför jag ser den en gång till, även fast science fiction är orsaken till, som den är, ett av dem finaste visuella experimenten.

2001 är grundat på mänsklig logik och paradoxalt nog frågar oss att gå bortom logik och bli nya människor. Det handlar om vår, i observerade egenskaper, tomma själ. Ett tema regissören Stanley Kubrick uppmärksammar med Strauss Also sprach Zarathustra som bl.a. inspirerade Nietzsche till tankar om en ny människa. Nietzsche måste haft problem med att skriva om en ny människa och varför en ny människa, Kubrick hade troligen likartade problem när han tänkte visualisera samma problematik. Varför vi ska förändras är något Kubrick utelämnar, att han gjort sin röst hörd om en ny människa är däremot klart.

Filmen öppnar när människan liknade apor. Vi rengjorde varandras kroppar med händer, grävde i marken efter mat, drack vatten från sjöarna, m.m. Snart lär vi oss att hålla i saker. Med ett ben eller en sten kan vi slå hårdare och jaga djur. En monolit slås ned i våra trakter – en stor rektangulär och svart sten. Ingen förstår, men den mystiska musiken som ackompanjerar dess närvaro förstärker dess betydelse.

Kubricks scenbyte från ett ben till en rymdfarkost markerar ett mänskligt framsteg och vi är i år 2001. I denna farkost få vi veta att samma monolit slagits ner på månen. Astronautbesättningen som undersöker monoliten förlamas av ett ringande oljud. Några år senare är en annan besättning på väg mot Jupiter. Utöver fem personer ombord, varav tre i en sorts konstgjord vinterdvala, ingår superdatorn HAL-9000. Modellen sägs ha ett fullständigt felfritt dokumenterat arbete, men är bättre beskriven som en metodisk och effektiv mördare, ty alla utom Dr. Dave dör i en listig plan utförd av datorn. Dave, som i en scen av innovation skjuter sig in till moderskeppet genom en nödutgång för att sedan stänga av HAL-9000, visar att människan tagit kontroll över sina verktyg.

4444
HAL-9000 vill inte att besättningen ska vinna i schack, eller överlevnad.

Då Dave kopplat ur HAL-9000 från nätverket visas en förinspelad film som avslöjar att regeringen funnit intelligent liv på månen för några år sedan, och att denna resa mot Jupiter är en del i ett projekt att veta mer. Dave kommer till Jupiter men landar i den märkliga platsen som är ett rum från renässansen; ett sorts rum om pånyttfödelse. Här ser han sig själv åldras över några minuter speltid tills han är gammal nog att dö. Han befinner sig liggandes i en säng när den svarta monoliten återigen visar sig. I en referens till Michelangelos väggmålning Adams skapelse sträcker Dave sitt finger mot monoliten och de försvinner tillsammans, men Dave återföds till ett nytt barn som kan vara ute i rymden; vi lever inte på Jorden utan bland stjärnorna, vi är stjärnornas barn.

2001 innehåller få dialoger, och tiderna mellan dem kan vara extremt långa. Det här är en visuell berättelse och 2001 försöker vara en metafor för mänsklig utveckling. Precis som första gången när jag handlade ett DVD-exemplar av filmen för 59 kronor fortsätter 2001 vara en otrolig inspiration. Vad jag skrivit ovan är inte ett första intryck, utan kanske ett andra, tredje eller fjärde; jag återkommer ofta till filmen i mitt minne. Det är en fantastisk film som ger oss verktygen att tänka om vilka vi är. Mänskliga känslor är svåra att tangera, men det gör dem inte omöjliga att beskriva i framtiden. Jag tror det finns lagar som bestämmer vilka vi är, och kanske kartor, scheman som beskriver oss eller samband som determinerar vad vi leds till att göra. Kanske kommer dagen när vi med mäktig precision har vetskap om våra känslor och att det enkla utslaget av en testapparat berättar allt om dem. Kommer 2001 vara sevärt i sådana fall? Jag tror det. Jag har skrivit min dagbok, men det gör den inte ointressant att läsa. 2001 känns likadan. En dag kanske vi vet allt om den, men jag kommer fortsätta ha anledning att se den. För att vetskapen om mina känslor är inte ekvivalent med tiden och upplevelsen som är att se 2001. I slutändan måste 2001 ses och inte läsas eller skrivas om.

Läs gärna en filmessä om 2001 av Howard Suber.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s