Ibland bittert, ibland sött

Det här är första delen i en serie om mästerverk i filmvärlden.

F.W. Murnaus ”Sunrise” (1927) börjar med en rollista. Olikt andra filmer bär karaktärerna namn som ”The Man”, ”The Woman”, ”The Woman From the City”, ”The Maid”, osv. Ett försök till generalisering som stärks av de inledande orden:

This song of the Man and his Wife is of no place and every place; you might hear it anywhere, at any time.

For wherever the sun rises and sets, in the city’s turmoil or under the open sky of the Farm, life is much the same; sometimes bitter, sometimes sweet.

En hektisk sekvens av tåg, båtar och badstränder öppnar filmen; en nedtoning av scenen övergår till ett vackert och lugnare liv i ett jordbrukssamhälle, ljudspåret byter från en kaotisk mix av buller och fartfylld musik till en ljuvare melodi. Men vi får veta att inte allt är ljuvt och vackert häromkring. I ett av husen lever en bonde och hans hustru. Deras förhållande har med åren blivit tyst och bittert. När hans hustru dukar upp för middag tittar de på varandra med en känsla av otrygghet. Mannen ser sig om och tittar på maten i en närbild som visar två tomma tallrikar och skålar, en bild som reflekterar tomheten i deras förhållande.

Vi ser mannen vända sitt huvud mot fönstret bredvid, en klippning till husets exteriör visar en kvinna som visslar. Skuggan av mannen på gardinerna bakom fönstret pekar åt vilket håll de senare ska mötas, i ett av de mest skrämmande och vackra fotot i den här filmen. Mannen klär på sig och går ut. Hans hustru finner sig ensam i hemmet när hon sätter sig sorgsen ned vid matbordet. Jag märker hennes vita hårfärg som tydligt kontrasterar den andra kvinnans heltäckande svarta klädstil.

sunrise1
Se skuggan bakom fönstret.

Deras hembiträde talar om en tid när de var fria som barn, alltid glada och på humör; varefter vi får se en scen där bonden arbetar med sina kossor, är glad med sin hustru och leker med deras gemensamma barn. Allt var annorlunda förr men nu har de tomma tallrikar, ett bittert förhållande och ett barn som inte känner kärlek från de båda.

Sunrise presenterar sin berättelse ständigt med hjälp av jämförelser, ljussättning och detaljer. Detta symboliska berättande var vanligt bland tyska expressionistiska filmer under 1920-talet. Stora delar av Sunrise filmades i en studio; inklippta bilder, modellerade tåg, solen var en strålkastare, och andra påhittiga metoder har tagit platsen av specialeffekter men även resulterat i en stiliserad värld. Andra filmer från den tyska expressionismen, som Metropolis (1927) och The Cabinet of Dr. Caligari (1920), har en liknande karaktär. När jag funderar över dessa filmer tänker jag mig att regissörerna liksom målade på någon sorts filmremsa och kontrollerade petigt individuella bilder. Det är så uppenbart att någon pysslat med bilderna men resultatet är så egendomligt skönt att vi inte bryr oss om att vi kanske blir lurade.

Idag rör sig kameror i nästan vilken riktning de vill. Handhållna kameror har utmärkt bildkvalité och i actionfilmer är det vanligt med fastmonterade kameror på bilar. Nya datorprogram gör det även möjligt att skapa kamerarörelser i efterhand. 1920-talet var annorlunda och kamerorna stod för det mesta stilla. I en film som Sunrise är det ovanligt att se så vackra kameraåkningar, det bör ingen gå miste om.

En viktig vändpunkt är när bonden och kvinnan från staden möts upp i ett dimmigt marskområde. Kameraåkningen som leder bonden dit är jämn och mjuk, busken i kamerans väg trycks undan och vi ser kvinnan pudra sitt ansikte. Mannen intar samma bild och de kysser varandra på kärleksfilmens karakteristiska sätt för den här tiden. Hon frågar om han vill sälja sin bondgård i utbyte mot ett liv i staden. Hans fru, säger hon, kan han dränka i ett mord som ska se ut som en olycka. Mannen blir tokig och börjar strypa henne men när han släpper taget trycker hon sina läppar mot hans mun och de faller tillbaks till marken; han styrs av kvinnans magi och hon är en femme fatale.

Förtrollad av en femme fatale.

Ska han dränka sin hustru? Han är ju ingen mördare. När han funderar över detta uppenbarar sig en bild av kvinnan bakom honom, han är förtrollad och bestämmer sig för att ta med sin hustru på en båt över sjön och dränka henne. Viktigt för filmen är att han inte dränker sin hustru och att de förnyar sin kärlek till varandra i innerstaden. Senare, när de återvänder hem, tar de båten över sjön; en häftig storm slår hustrun överbord och vi tror att hon dött.

Jag uppfattade Sunrise som enkel till en början. Det var ett annorlunda filmspråk och min upplevelse var ett tidigt möte med stumfilmen som jag inte ännu var bekväm med. Jag förstod senare att stumfilm inte bör ses som en modern film, och att det i detaljer och symbolik i form av bilder kan finnas lika mycket att uppskatta som i den traditionella berättelsen. När jag ser Sunrise idag vill jag se den igen, därför att jag kanske missat något eller för att jag vill återuppleva sköna scener som jag i mitt minne inte kan rekonstruera. Sunrise fortsätter beröra mig, den siktar mot våra känslor och mot vår fantasi.

Sunrise är nedladdbar och går att se på Internet Archive. Läs gärna essäer av Roger Ebert, James Hoberman och Pamela Hutchinson.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s