Filmer jag vill se fastän jag sett dem

Mästerverk ska här inte tolkas som en mästares verk, jag menar mästerverk definierat som ”visar prov på l. är resultat av mästerlig skicklighet” (Svenska Akademiens ordbok).  Mästerlig i sin tur ska tolkas som ”person som är (överlägset) skicklig (i sin konst l. sitt yrke o. d)” (SAOB), och inte som härskare t.ex. Mycket enklare kallar jag dessa mästerverk ”filmer jag längtar att se fastän jag sett dem”.

I antal är mästerverken många. Som andel tror jag att dem utgör någonstans mellan 2 till 5 % av filmerna jag sett. Min poäng är att mästerverk är sällsynta. I början av mitt mer intensiva filmtittande såg jag Rashōmon (1950, Akira Kurosawa) och Smultronstället (1957, Ingmar Bergman), två mästerverk. Sedan dess har jag letat mästerverk och var en anledning till varför jag såg så mycket film. Jag behövde vaska filmhistorien för att hitta det guld som är mästerverk. Det här har kanske lett mig till att göra en överdriven uppskattning av antalet mästerverk, en sorts önsketänk och vilja av att känna lycka (att finna mästerverk).

Idag är jag bättre på att bedöma (tror jag) om en film är mästerlig eller ej. Ett mästerverk kan vara en film som gror inom dig, genom att tänka på filmen blir den bättre och bättre, exempelvis Picnic at Hanging Rock (1975, Peter Weir). Eller en intellektuellt stimulerande film vars struktur är ett nöje att analysera, t.ex. Mulholland Drive (2001, David Lynch). Också kan det vara en film som bygger upp en annorlunda visuell värld och som sträcker på fantasin, t.ex. 2001: A Space Odyssey (1968, Stanley Kubrick). Gemensamt för dessa filmer, och alla mästerverk, är att de är mästerliga av flera olika anledningar och inte bara på ett exemplifierande sätt. Jag vill göra det klart att en stor del av filmindustrin handlar om underhållning. Den vanliga biobesökaren kanske känner igen filmstjärnor, musik och ny teknik (datorgenererade effekter t.ex.); de kanske diskuterar om de upplevde skådespelarna som trovärdiga, om soundtracket lät bra eller om specialeffekterna var fantastiska. Ibland refererar en film till en annan, vilket kan vara ett sätt att koppla an till fansen. Jag diskuterar sådana omdömen som tycken och relation till andra filmer, men också stilistiska uttryck, kamerarörelser, klippning, om filmen inspirerar mig, är en intressant undersökning av ett filosofiskt dilemma, m.m.

Det här är introduktionen till en serie av blogginlägg där jag tittar på en film som jag anser vara ett mästerverk, och skriver sedan om den här på min blogg. Jag har förstås redan avslöjat en del av denna serie, eftersom jag nämnt ett antal mästerverk ovan. Men jag hoppas att vilka filmer jag tycker är mästerverk kommer vara irrelevant. Det som jag avser göra intressant är vad filmen berättar för mig, den personliga biten. Filmer har också en kulturell bit och får folk att reagera. Vi kommer se filmer från 1900-talet och 2000-talet, jag har inte kunskap att göra en (bra) kulturell analys av t.ex. 1950-talet i Japan, eller 1980-talet i Iran. Jag kommer förstås skriva om den kulturella biten i den mån det är behövligt, och i den mån det är relevant för min egen upplevelse av filmen. Humaniora skiljer sig från naturvetenskapen i den att analys av konst, eller kultur, är subjektivt och vi har sällan tillgång till direkt data (få experiment utförs inom humaniora). När vi ser en film, så tolkar vi. Vi applicerar inte matematiska formler. Problemet med att tolka är att vi väver in förutfattade uppfattningar om det ena och andra. Men ett problem är inte alltid en nackdel, och kanske har jag förutfattade uppfattningar som ändock är meningsfulla i den betydelsen att det ger läsaren en ny syn på film. Jag hoppas därför att min personliga åsikt är tillräckligt intressant.

Nu är det dags att avsluta den här introduktionen. Något jag vill att du ska tänka på, om du inte redan sett de mästerverken jag ska se, är att försöka se dem utan fördomar och att se regissören bakom kameran. Fördomar kan t.ex. vara att varje film har ett slut, men vissa filmer har faktiskt ett, vad vi kallar, öppet slut; inte riktigt ett slut i traditionell narrativ mening eftersom det lämnar frågor obesvarade. En sådan film kan gå ut på att du, som åskådare, ska ge svar på frågorna. En fråga kräver inte ett rätt svar, och ibland kan en fråga vara en diskussionsfråga som har avsikten att ta svarande till nya tankegångar. Vidare är filmtittandet en subjektiv upplevelse. Fördomar kan därför spegla upplevelsen av att se en film, en sådan fördom kan t.ex. vara att film har en linjär struktur, men eftersom filmer som Memento (2000, Christopher Nolan) har en fragmentarisk struktur inser vi redan nu att alla filmer inte har en linjär struktur, ibland kanske vi t.o.m. känner att det finns oändligt med sätt att göra en film på; en annan film som 3 Women (1977, Robert Altman) känns kaotiskt komplicerad men är istället drömlik och engagerar oss på ett annat sätt, jag vet inte vad en drömlik struktur är – erinra dig en egen dröm, detta kanske förklarar begreppet drömlik struktur. Hursomhelst vill jag att du försöker, för vad jag tror kommer ge dig mer nöje, glömma fördomar och försöker se filmen utan förväntningar om dess narrativa stil (som utmaning kan du börja med att se 3 Women). Vi ska också försöka se regissören bakom kameran, är att försöka leta efter återkommande detaljer, s.k. motiv. Dessa motiv kan vägleda dig att förstå vad regissören anser är filmens underliggande mening. Ibland kan motiv vara vilseledande, så tro inte blint på deras budskap. Vidare kan en regissör vara konsekvent i sin filmografi, om du redan sett en film av regissör X kanske denna film ger några tips om regissör X nästa film. Eller inte. Tanken är att använda en regissörs personlighet och stiluttryck för att bättre förstå vad hon tycker om sitt eget verk. Vad människor tycker om en film är intressant och regissören är en av dessa människor. Ofta behöver vi inte en intervju med regissören för att få alla svar, vi behöver bara försöka förstå henne genom filmen. Det är heller inte omöjligt att regissören inte förstår sin egen film (3 Women är baserad på en dröm som regissören Altman inte förstod).

Denna serie av inlägg om filmiska mästerverk kommer pågå under en lång tid. Hur ofta jag kommer skriva  blir en tidsfråga. Ett mästerverk vill jag tänka över och ta den till en personlig nivå, den ska ge mig tankar som integreras med mitt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s