Erotik är värme, kärlek är friktion

'Lost in Translation' Movie Stills
När den ljusa förgrunden täcker över den blåmörka färgen får vi en känsla av att titta upp mot stjärnorna. Inspirerande och behagligt.

Lost in Translation är en film som gör sig påmind.  För mig är den lite nostalgi, lite romans och lite vackert foto. Sedan 2004 har jag sett den tre gånger.

Filmen centrerar sig kring två karaktärer: Charlotte (Scarlett Johansson) och Bob Harris (Bill Murray). Hon, en nyexaminerad ung filosof; han, en rutinerad och känd skådespelare. De är två karaktärer som tänker mycket och tycker, i viss utsträckning, att ensamhet är skönt fastän de inte har problem att umgås med andra eller varandra. De båda är för tillfälligt i Tokyo. Charlotte har följt med sin man John till Tokyo som, i sitt yrke som fotograf, har ett antal ärenden att handlägga. John är uppenbart upptagen och Charlotte är inte hans favorithobby just nu, hon som för övrigt visar få tecken på sorg och  får tiden att gå genom att dagdrömma eller gå ut och se de vackra templen i Tokyo. I en scen gråter Charlotte när hon ringer till sin vän i USA. Vad som gör henne ledsen är en öppen fråga, filmen är inte konkret och karaktärerna ger få ledtrådar om vilka de är – det är inte en film om att vara, utan om att leva; att röra på sig, göra saker och inte enbart existera. Bob är här av en annan anledning: för att marknadsföra den japanska whiskeyn Suntory whiskey i en reklamfilm. För filmen viktiga omständigheter har han hyrt rum i samma hotell som Charlotte och John. 

I hotellet utspelas den större delen av filmen, och det är efter en serie sammanträffanden på hotellet som Bob och Charlotte blir vänner; och i deras relation lär vi känna de två. Är det lika mycket i oss själva som i andra vi lär känna oss? Om svaret är ja kommer vi aldrig förstå Lost in Translation; för det är en berättelse om en relation och sällan en berättelse om individen.

Det har sagts att de bästa skådespelarna är de vi inte kan se agera utan är trovärdiga och ger bilden av en människa som faktiskt existerar. Bill Murray är en sådan lysande skådespelare. Utan honom skulle kanske skämten kännas felriktade eller pinsamma. Det är i Murrays känsla för ironi som den fenomenalt intressanta undermeningen tar sig fram utan att bli en parodi, vad som får tonen och smaken i varenda dialog att fullbordas. Skämt är hans natur och vi skrattar i de mest underbara scenerna. En eller två tidigare sorgliga scener håller oss inte tillbaka: tack vare Murray ger filmen känslan av ett mänskligt liv (bortom kameran), som med alla sina nackdelar och fördelar gör sig ihågkommen. De teman filmen bosätter, om kärlek, vänner, ambitioner och tristess, är komplicerade, men Murray gör inredningen tänkbar. Bakom-kameran-filmer visar för mig samma Murray som i filmen, och det är bra att han tagit sin personlighet till duken.

04-elevator
Bob är längre än alla andra. Några, men få,  kritiker menar att filmen porträtterar japaner rasistiskt: som korta, stela och dumma.

Regissören Sofia Coppolas huvudsakliga avsikt är klar. Hon vill visa två personer vilsna i Tokyo och dess språk, därav Lost in Translation. Men dessa två personer, Bob och Charlotte, är vilsna på många andra sätt: de är förlorade i en kultur, deras relationer och i deras liv; så målet täcker inte filmens mening. Dessa ämnen kräver att filmen ger en känsla av, inte realism, men ett möjligt utfall, och därtill ett sannolikt och okonstlat utfall. Det är därför viktigt med trovärdighet; och tur att det är så, för nu kan vi bry oss.

Det är i en hiss som Bob ser Charlotte första gången. Han tittar snett i hissen som, förutom Charlotte, är full med japaner. Det är ingen tvekan att hon sticker ut, söt också. Fast hon lägger inte märke till honom och tittar rakt fram i den tomma luften. Senare i en bar inuti hotellet lägger hon märke till honom. Han sitter där i sin kostym från inspelningen av reklamfilmen med ett glas whiskey i handen, och hon sitter lite längre bort. Den här gången blir det bara en kort hälsning mellan de två, men en annan dag träffas de i samma bar och börjar prata över disken. Med två lätta leenden pratar de om nästan ingenting. Scarlett Johansson träffar de rätta noterna när hon i rollen som Charlotte ger oss sympatin filmen annars saknat. Nu är vi igång i detta romantiska drama med man och kvinna, i vilken stund många förväntningar börjar bubbla upp hos de flesta. I vissa scener möts deras ögon när den här jag-tänker-samma-sak som-du-känslan blir självklar. Många förväntar sig att de då ska kyssas eller ha sex, men de flirtar inte. Varken han eller hon. De verkar attraheras av varandra, kroppsligt och socialt, men det är inte ett bevis för att de vill ha varandra mer än en dialog; samtidigt som Bob gör det klart att han inte kommer till henne. Här blir filmen spännande, och vi undrar om vi blivit lurade att tro på romantiken som först öppnade upp sig i hissen. Såg han på henne med intresse, eller fanns ingen djupare mening med scenen? Filmen saknar de klassiska elementen för en romanshistoria och det är lönlöst att förvänta sig det vanliga, Coppola har tydligen gjort en originell film. 

rumpa
Öppningsbilden ger filmen en erotisk värme

Många har sagt att filmen inte vet vad den vill och att lite händer. Det är sant att lite händer, dock behöver det inte hända mycket. I bildspråket görs berättelsen intressant, och inte i vad som händer eller inte. Filmen är en övning i empati och en berättelse utan tydlig struktur. Slut och början är inte långt från identiska angående vad vi vet och vad vi inte vet. Vi lämnar filmen lite tomma för att vi inte fått en enhetlig bild, fast samtidigt uppfyllda, inspirerade, och med en vilja att undersöka filmen lite närmare. Dock är inte alla i båten som kallas Kritik. Filmen har fått mycket beröm, framförallt humorn: ett behagligt tillägg som inte blir till slapstick eller skämt för skämtens skull, det finns en respekt för verkligheten och humorn känns inte malplacerad.

Mycket har skrivits om de sista orden Bob viskar till Charlotte innan han åker hem till USA. Orden är inte inskrivna i manuset och regissören vet inte orden. Det finns de som försökt justera ljudspåret för att plocka upp dem, inga lyckade försök. Rätteligen finns ett stort intresse för orden fastän dem hade tillfört lite, kanske inget, till berättelsen. Det är inte viktigt att veta. Har vi inte sett och hört allt? Vad mer kan och vill vi veta? Det verkar för mig som orden är irrelevanta, scenen avger oavsett en härlig eftersmak. Den sammanfattar och kapslar in deras känslor för varandra i en sista scen, och den gör det galant. Det finns en fantastisk harmoni i denna slutklang. Harmonin av trovärdighet, att det finns integritet mellan dem, att deras ord till varann varit sanna och att bli övertygad om det minuterna innan de skiljs åt. Vi, vi får bara se en liten bit av sanningen; är det inte härligt att tjuvkika?

slut2
Slutscenen är bitterljuv
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s