Döden är inte livets rand, utan dess kärna

amour_2399680b

Det elaka predikament som är en väntan på döden är tunga för våra axlar och tynger oss mer med åren, eller ju mer vi tänker på det. En religiös övertygelse kan för vissa lätta på problemen och ibland till och med få dem väck. Det har dock aldrig hänt mig. Förut fick jag folk att identifiera mig som troende och någon gång gjorde jag samma sak. Jag tvivlade på Guds existens och ett efterliv, det var inget jag visste om. Att inte en enda observation där en agent påverkat en fysikalisk process finns, och att vi aldrig fått en glimt av ett efterliv, är två starka anledningar till varför jag anser det vara rätt att förkasta religiösa föreställningar. Det finns religiösa personer som säger att det finns sanning i deras religion ty deras religiösa böcker har yttrat samma ord forskarna yttrar. Men nej, det är inte sant i en vetenskaplig mening vad religionen säger. Religiösa böcker innehåller många vaga meningar som kan generaliseras till godtycklig sanning. T.ex. den taoistiska föreställningen att kraft, i någon bemärkelse, finns överallt motiveras av modern fysik och kan bevisas genom dess lagar, men den taoistiska förklaringen är en lekmans förklaring och närmar sig aldrig den precision som vetenskapen bör innefatta. Det finns inget i vetenskap som kan bevisas med den taoistiska föreställningen om insikt. Ur det här perspektivet verkar taoism och vetenskap som oförenliga, och detsamma gäller alla andra religioner utöver taoism.

Även fast religion kanske mildrat hjälper den inte mig att hitta sanning, och jag bör inte låta min intellektuella övertygelse tystas av mina känslor som rädsla för döden och tro på efterliv. När jag väl kommit till denna slutsats känner jag mig tvungen att reformera mina idéer om vad döden är. Jag får spela spelet igen, men med en utgångspunkt som inte lovar någonting om efterliv. Jag har haft problem med tanken om döden och har många nätter legat sömnlös när jag försökt visualisera min egen död. Det är däremot en svunnen tid, en fas jag redan passerat; jag vet hur det är och kanske kommer jag dit återigen, men inte nu. Nu bär jag en ny T-shirt och Hanekes nya film Amour gör mig mer självsäker i min nya klädstil. Det är inte en film som diskuterar religion (medan min långa inledning kanske vill ge denna bild), utan en film som berört mig och inledningen får utgöra bakgrunden till dessa känslor och idéer som Amour väckt hos mig.

Det är en extraordinär och totalt briljant film som exemplifierar vad döden kan komma att betyda. Den är upptagen med identifikationen av döden och är till liten del introvert. Något jag säger för att markera att Amour berättar om livet, trots att ytan skriker död rätt upp i vårt tryne.

Amour har redan vunnit mycket mediebrus. Det är precis som det ska bland kritiker: filmen är hyllad och mycket omtyckt. Haneke är en favorit, och Amour är hans andra film som erövrar det omtalade franska filmpriset Palme d’Or. Filmen är dramatisk och enkel i sin berättarstil. Rummet känns indraget och luften tunn. Vi kippar efter luft i de mest starka scenerna och väntar ivrigt efter nästa då vi precis hämtat andan. Amour fängslar mig framför stolen som en film sällan gör.

Jean-Louis-Trintignant-and-Emmanuelle-Riva-AMour-first-look

Handlingen kan beskrivas i korthet och är något jag väljer att göra. Det är en liten historia om Georges och Anne, ett kultiverat och älskande par i åttioårsåldern. Några få minuter in i filmen och Anne får en stroke (eller, förmodligen mer korrekt, en transitorisk ischemisk attack, en TIA eller mini-stroke) medan de två sitter och äter. Plötsligt tittar Anne ut i luften. Georges försöker väcka henne med sin röst, det går inte. Han blöter en trasa med vatten och trycker den mot hennes ansikte, ingen respons. Georges verkar förstå vad som försiggår, men ser förbryllad ut. Efter en stund blir Anne åter medvetande, men utan minne av vad som hänt. Tio minuter har passerat, det vet Georges, så han försöker förklara just detta. Anne förstår inte alls. Tänk er från Annes synvinkel: de äter, och plötsligt börjar Georges tjata om hon märkte vad som nyss hänt. Georges är förvirrad. Anne är förvirrad. Haneke kunde ha valt vilket perspektiv som helst i denna scen, båda perspektiven utgör ett en upplevelse av förvirring. Dock övertygar Georges snart en motvillig Anne att föra henne till sjukhus för en livsviktig och riskfylld operation. Operationen går bra, för syftet att minska risken för stroke om inte annat. Baksidan är att Anne blir paralyserad i ena armen och båda benen. Filmen handlar om denna stationära punkt då Georges tar hand om henne med allt vad en vardag innebär. Mat, toalett, säng, umgänge, en röst, etcetera.

Du kanske har tagit hand om en handikappad, en äldre släkting eller någon person med seriös funktionell nedsättning. Om du är en av dessa personer tror jag ni kommer bejaka att vad som händer är riktigt. Det är sant. Verklighetstroget. Dessa personer tror sig veta vad som försiggår. Men, nej, det vet de inte. Haneke visar ett par, ett unikt par, som är totalt främmande från alla andra. Psykologen kan peka ut de generella liknelserna, men han skulle aldrig låta ett enda par utgöra grunden för all analys. Haneke arbetar på samma sätt. Det är Georges och Anne det handlar om och inte en i större bemärkelse hela världen. Det här är alltså inte en film om hela mänskligheten på Bergmans sätt. Det här är en film om två individer och inget annat.

Det går inte undgå att Amour är en stark film. Den är inte kritisk eller granskande. Den är stark på grund av det utmärkta skådespeleriet och den stillasittande filmkameran som liksom bevakar karaktärerna genom ett rektangulärt fönster. Den håller sin position och vägrar röra sig. Karaktärer kan fly vänster, höger, upp, ner, bakom kameran eller vid kamerans periferi;  men kameran rör sig inte, den är fastställd i sin oföränderliga position. Detta nästan övertygar oss om att inga överraskningar kommer. Det är sant för mig. Handlingen är klart utlagd. Öppningsscenen visar Anne lega död. Det är en väntan på döden. Georges är lika medveten han. Vi undrar hur han ska ta sig till, hur han kan hjälpa Anne. Georges är en man som är rationell och som ogillar att överdramatisera. Han tar det lugnt. Precis som vi åskådare gör. Men vem, vem drabbas inte av en outhärdlig melankoli då en nära bekantskap, vän, älskare, ska dö? Och du vet att döden snart kommer. Georges är denna person och han slits inuti. Vi med honom. Det är bara mot slutet av filmen vi är helt övertygade. Detta är en fasansfull resa och det vill vi inte vara med om. Jag kommer, du kommer, alla kommer – dö. Ibland tror vi att kärleken och vänskapen kring oss ska hjälpa. Haneke säger nej: det finns något i döden som är jävligt kusligt och som ger oss en känsla vi inte kan läka. Jag jakar, för det är exakt vad jag tror.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s