De dödas liv är de levandes minne

Image

Eldflugornas grav är en berättelse om pojken Seita och hans lillasyster Setsuko. Två barn som försöker överleva de amerikanska brandbombningarna i Japan under slutet av det andra världskriget. Det är en film som öppnar och slutar i sorg. 

Seita är utmattad och hans kläder är smutsiga. Dåsande lutar han sig mot pelaren på en station. Människor går förbi och en person lämnar lite mat, men inte mer. Andra förbipasserande är likgiltiga och tittar mot honom med onda ögon. Ingen vill mätta hans hungrande mage eller erbjuda en trygg bostad, kanske eftersom kriget ökat fattigdomen och gjort humanitär hjälp till ett sekundärt intresse. Det är de sista ögonblicken i Seitas liv, och när tiden är inne flyr hans själ ur hans kropp. Han ser på sin kropp, ”Jag dog på kvällen, den 21 september 1945”, och när han vrider sig om står hans lillasyster Setsuko på en äng fylld med rödlysande eldflugor. Det är så filmen öppnar, men det är slutet. Filmen handlar om deras två själar, i vilkas ögon och röster vi ska få se och höra berättelsen om deras sista dagar.

Eldflugornas grav tillhör de bästa av animerade filmer, ett mästerverk i krigsfilmens historia som rör sig runt den dystra tavla kriget målar sin förskräcklighet på. I den animerade världen får filmen en tidlös anda och en stil som påminner om Studio Ghiblis tidigare samt senare verk. För att porträttera en idé har animatörerna skalat av ett tunt lager verklighet och överdrivit uttryck och känslor, så i enlighet med traditionell japansk manga skriar munnen ut mot ansiktets rand och ögonen släpper floder av tårar när karaktärerna gråter. Det blir uppenbart vad de känner och filmen förlorar en psykologisk dimension, något som i samma stund ersätts med upplevelse och erfarenhet, i ett äventyr som rör oss till tårar genom att ge inlevelse i karaktärernas öden.

Seita och Setsuka hungrar och känner sig nedstämda i stora delar av berättelsen. När så händer ger filmen oss en idé av att hungra och gråta, utan att fördjupa sig i att beskriva deras känslor. Det får oss att tänka om karaktärerna och kanske sympatisera med de, men det är i den empatiska slagkraften som filmen gör sin riktiga knockout och här spelar den rofyllda musiken och regelbundna klippningen en avgörande roll.

För att engagera oss, och få oss att fundera över en specifik situation, använder regissören Isao Takahata vad amerikanske filmkritikern Roger Ebert kallar ”pillow shots”. Det är en filmisk teknik som har sitt ursprung i japansk poesi och lägger stor vikt i att finna en konsekvent och naturlig rytm i klippningen. Pillow shots var något som Yasujiro Ozu tog till filmvärlden mellan 1930 och 60-talet. Du utgår från en viktig händelse, som ett mord, en familjetragedi eller en ny årstid, och betraktar denna händelse. Efter en stund byter du bild för att i stället betrakta skenbart triviala händelser, en ensam gunga, grannens tomt, ett tåg som åker förbi, m.m., och kopplar sedan om till huvudhändelsen. Genom dessa pillow shots gör oss filmen medvetna om rummet (och ger oss även tid att tänka). Det visar att filmen inte bara är upptagen med orsak och verkan utan vill genom detaljer påminna oss om vart vi är.

Eldflugornas grav berättar en enkel historia men får oss att diskutera svåra påståenden. Hur skulle du känt dig vilsen i ett krig? Vad skulle du gjort om ingen ville hjälpa dig när du svalt ihjäl? Den får oss att fråga samtidigt som den visar att svaren på frågorna har mening för, om inte oss, andra. Men filmen vill inte forma oss genom att propagera för moraliskt ansvar utan vill påverka oss i sin ödmjukhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s