Ensamhet är fruktansvärd fattigdom

Taxi Driver (1976) av Martin Scorsese
Travis Bickle (Robert De Niro) i Taxi Driver av Martin Scorsese.

Loneliness has followed me my whole life, everywhere. In bars, in cars, sidewalks, stores, everywhere. There’s no escape. I’m God’s lonely man. – Travis Bickle

Det är den mest sanna linjen ur Taxi Driver.

Travis är en f.d. krigssoldat från den amerikanska marinkåren. Vietnamkriget är slut och han är tillbaks i USA. Är ensam, melankolisk och lider av sömnlöshet. Tar sena bussar och tåg för att bli kvitt sin sömnlöshet. Söker jobb som taxichaufför för att lösa sina sömnbesvär. Arbetar bra, tjänar bra; ofta över dagslönen, ofta sju, sex, dagar i veckan. För honom är taxin ett fönster ut i verkligheten.

Hans tidigare liv är okänt, vi vet hans namn: Travis. Identitet: okänd. Livserfarenhet: dold. Han är en främmande karaktär som existerar i syfte att interagera med det samhälle han ser runtomkring sig, men inte deltar i. Och filmen? Det är en serie misslyckanden då Travis försöker lära känna, förändra och hjälpa samhället.

1. Han träffar den vackra kvinnan Betsy, men förlorar henne efter ett pornografiskt biobesök; vad han trodde var något alla par gör. 2. Han hetsar upp presidentkandidaten efter ett meningslöst mordförsök. 3. Han försöker knyta vänskap med den prostituerade flickan Iris, men skrämmer slutligen iväg henne.

I sin dagbok recenserar han sina försök att ta kontakt med samhället. Han skriver om sin ensamhet, att han ska bli sams med Betsy och att han ska rädda Iris från prostitution. Han skriver också om gatan: den äcklar honom, den föder en vilja hos honom att våldsamt slå ut mot stadens fördärv.

De som avstår från gatans våldsamma natur, de drabbade, de som inte tar skit från någon; dessa människor har rätt till ett liv utanför nattens försurade och trasiga gator. Detta är Travis åsikt som ljuder igenom filmen, men som inte inger någon trovärdighet eftersom han själv är så separerad från samhället att hans mentalt instabila försök till att rädda liv ses som en del av den snuskiga värld han själv kritiserar. Travis blir paradoxal och starkt alienerad. Han blir, inte är.

Det är märkligt att så många sympatiserar med Travis. Våld är för honom ofta en lösning på problem, och i sin galenskap att vara hjälte vore det märkligt om inte nästan alla föraktade rubrikerna av hans gärningar. Här bör vi inte tänka rättframt med sunt förnuft, vi bör skönja en mer komplex psykologisk dimension i berättelsen.

Kameran visar hans personliga synvinkel och tar därför en subjektiv ställning. Han är ensam, arbetar ensam, sover ensam och är sällan socialt aktiv; men han är och gör med oss, vi lär känna hans inre sida. Ensamhet måste vara en universell upplevelse, vi föds ensamma, lever ensamma och dör ensamma; de enkla atomerna som är vår kropp tar platsen inget annat kan ta. Det är inte märkligt att vi kan associera till Travis situation och att vi kan sympatisera med honom när vi känner ensamheten så väl.

Hela tiden filmat ur Travis synvinkel försöker filmen förstärka vår förståelse för hur han känner. Den återkommande slow-motion-effekten på natten i taxibilen understryker Travis egendomliga beteende att koppla bort sin uppmärksamhet från alldagliga konversationer till detaljer som vad en hallick gör vid sidan av hörnet, vad som äcklar honom. Här används inte slow-motion som ett sätt att beskriva tyngdpunkten i en händelse, utan som ett medel för att visa åskådaren de detaljer som för Travis har en betydelse.

Det är därför viktigt att notera scenen mot filmen slut: Travis har bestämt sig för att, i hans mening, rädda flickan Iris från prostitution. Nu ska han ta hand om dem och sig själv. Scenen, som utspelar sig i insidan av ett hyreshus med neonröda och trånga korridorer där Iris arbetar under hallicken Sport, slutar upp med en surrealistisk och blodig vapenstrid. Aktionen får i ljuset av den färglösa staden ses som ett uttryck av hans egna förfall, hans sista strid mot massan.

Scorsese visar översiktligt situationen, med den filmteknik han kallar prästens öga. Prästen ser över grymheten: ut ur massakern inne i Iris lägenhet, förbi den neonröda interiören och nedför trapporna, ut till gatorna som känt skottens allvar. För första gången får vi se resultatet av Travis handlingar bortom hans egen synvinkel. Är det så här samhället betraktar oss? Oss, som i Travis. Vi har identifierat oss med honom. Eller kanske ser vi honom som ett monster, en sjuk man eller en galning. Jag själv anser det vara rätt att hålla undan alla sådana adjektiv, och är mer övertygad om att Travis är människa; en människa utan metaforer. Scenen får en otrolig genomslagskraft och vi måste ta ställning.

Slutet är omdiskuterat. Utklippta artiklar målar upp Travis som hjälte, och vi ser honom arbeta som taxichaufför. Betsy kliver in i taxibilen och hon tycks beundra honom. Ovanligt nog uppskattar Travis vad han ser i taxibilen. Betsys gyllene hår glänser mot den neonbelysta nattsvarta himlen, det är som om skottlossningen aldrig ägt rum. Är det här en dröm och överlevde Travis skottlossningen?

Kanske upplever vi hans sista tankar och hans föreställningar om framtiden. Kanske har ur hans mentala tillstånd en ny verklighet formats. Det är framförallt ett filmiskt uttryck. Scenen funkar, som musik fullbordas filmen på en emotionell nivå och förlåter den person som föraktar sig själv, har syndat, men som trots allt vill bli respekterad och accepterad. Scorsese har lyckats ge fred åt en ensam man.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s