En kort historia om film

Sergej Ejzenštejn hävdade att Charles Dickens litteratur läses bäst när raderna spelas upp i en serie av bilder, då blir sammanhanget klart och berättartekniken förstådd. Kanske tänkte Dickens som en filmmakare, och att filmmediet sedan länge var på väg. 1870 lämnar Dickens denna värld och det ska dröja till 1888 då den äldsta bevarade filmen, Roundhay Garden Scene av Louis Le Prince, är klar. 2.11 sekunder lång med 12 bilder i sekunden, idag bara föremål för forskning i filmhistoria – men det var startskottet för film, som vi ser den idag.

En för filmvetare välbekant historia är den om bröderna Lumière och den första filmvisningen för betalande publik, som arrangerades 28 december 1895. Bland annat visades den legendariska 50 sekunder långa stumfilmen, L’Arrivée d’un train en gare de La Ciotat, om ett tåg som anländer vid La Ciotat, en kommun i södra Frankrike. Vandringssägen säger att det frammarscherande tåget på bioduken skrämde livet ur publiken, att den fyllde deras lungor med panik och fick dem att rusa mot bakdörren; vilket måtte dåtidens tidningar att skriva om filmens förmedlande av rädsla och terror. Numera är denna berättelse avfärdad som en myt, men det är ett paradexempel på den starka realism i de rörliga bilderna som var uppfattningen hos några av världens första biotittare.

Tåget som fick folk att fly i panik

Men, om bröderna Lumières filmer inte var mycket längre än en minut i speltid, vilka sorters filmer fanns det? Vilken genre? Vilka filmer kunde skapas? Svaret är att film inte ännu var så etablerat att den kunde sorteras i fack, och många viktiga experiment inom filmteknik hade ännu ej genomförts. Det tar dock inte lång tid förrän motsatsen är sann.

Den franska illusionisten och filmmakaren Georges Méliès, kanske mer berömd som ”filmmagikern”, gör år 1902 Le Voyage dans la lune (sv: En resa till månen). Den första science fiction-filmen och ett stort genombrott vad gäller animationer och specialeffekter, speciellt märkbar är scenen där rymdfarkosten kraschlandar i den ostliknande månen.  För cineaster intar filmen en helt speciell plats: idéer väller fram i en rad underbara bilder och den berättar en historia på ett helt nytt sätt. Som den första boken eller den första målningen skriver filmen en alldeles ny saga.

Le Voyage dans la lune från 1902 av Georges Méliès

Följande år, 1903, sker en stor förnyelse av filmmediet. Edwin S. Porters berömda The Great Train Robbery släpps och är en tekniskt avancerad västernrulle. Filmen använder sig av nyskapande filmiska metoder såsom dubbelexponering (två bilder på varandra) och korsklippning (kameran klipper från ett händelseförlopp till ett annat, vilket ofta föreslår att de sker samtidigt). Det är så pass uppseendeväckande och fantasirika metoder att filmen blir en milstolpe för filmtekniken.

2 år senare, 1905, bildas det stora tidningsbolaget Variety som ett resultat av den växande filmbranschen. I Variety kritiserar man, rapporterar om, diskuterar och gör fördjupande analyser om film. Världen har förändrats. Det finns ett behov av att studera filmmediet trots det faktum att filmbranschen mestadels drivs av tekniska innovatörer och komiker i regi. Men snart, om 10 år, är film mer än teknik: det är en stark medverkande energi i samhället och filmkonsten blir till kultur.

Februari 8, 1915, är ett viktigt datum i filmhistorien. The Birth of a Nation av D. W. Griffith, dåtidens mest påkostade film, släpps och är som en bomb vad gäller filmteknik och filmisk realism. 3 timmar och 10 minuter lång till sin form och en av stumfilmsepokens få långfilmer. Nu börjar även folk betala avgifter för att se en långfilm, och inte som förut: flera kortfilmer. Filmen blir en stor kommersiell succé och får även stora politiska konsekvenser för USA framgent.

Filmen porträtterar det Amerikanska inbördeskriget under 1860–talet och perioden efter inbördeskrigets slut (1865), den s.k. Rekonstruktionstiden. Filmen var mycket kontroversiell, många ansåg att afroamerikanerna porträtterades som ointelligenta och djuriska; utöver det spelades afroamerikanerna av vita människor färgade i svartansikte, och i kontrast till detta porträtterades Ku Klux Klan som en heroisk kämpande kraft. Detta ledde till att filmens starka rasistiska budskap blev en av de stora katalysatorerna för grundandet av den andra Ku Klux Klanen 1915 (första klanen lades ner under 1870–talet). Ku Klux Klan använde filmen som rekryteringsmedel under flera år. I respons till den mediala kritiken skapade Griffith 1916 den antirasistiska och medmänskliga filmen Intolerance, som också blev ett av de stora genombrotten för världskände skådespelerskan Lillian Gish.

The Birth of a Nation

Griffith var stor, men stod sällan ensam i rampljuset under stumfilmens tid. Sergej Ejzenštejn och socialrealismen introduceras, F.W. Murnau och Fritz Lang blir ledande figurer i expressioniströrelsen och Charles Chaplin samt Buster Keaton blir två berömda figurer inom komedi. 

Sergej Ejzenštejn, en marxistisk filmteoretiker och regissör; ofta citerad som Fadern av Montage, var en av de bakomliggande personerna till de mest inflytelserika propagandafilmerna under 1920 – talet. Värt att diskutera är hans mest ansedda film Battleship Potemkin, som dramatiserar en händelse från 1905 där besättningen på slagskeppet Potemkin plötsligt gör uppror mot de Tsarvänliga officerarna ombord. I ett slag där besättningen segrar dör Grigory Vakulinchuk, en av sjömännen ombord, och blir senare sörjd på land i Odessa, Ukraina. Detta resulterar i ett större och folkligt uppror mot tsarregimen. Ejzenštejn filmatiserar känslan av förlust och våld i en brutal och omtalad scen vid namn Odessas Trappor; där tsarväldet våldsamt, och med vapen, går till attack mot den störtande folkmassan. Nedför en trappa marscherar soldaterna och i panik flyr människorna. Soldaterna skjuter kallsint ned människorna, som om de räknade en för en. Det är skickligt iscensatt och massmordet skildras i ett snabbklippt montage av starka och grova bilder. Såhär skrev den beundrade amerikanska filmkritikern Roger Ebert om scenen:

Att någon tsaristisk massaker på trapporna i Odessa hade inträffat minskade knappast kraften i scenen… Det är ironiskt att [Ejzenštejn] lyckades så väl att idag är blodsutgjutelsen i Odessa ofta refererad som om det verkligen hände.

Idag är trappan i Odessa synonymt med Potemkintrappan

Under samma tid, 1920–talet, kommer två av de främsta spelfilmerna i den expressionistiska eran. Metropolis, av Fritz Lang, och Sunrise av F. W. Murnau. Två allegoriska berättelser med koncentration på skräckfyllda bilder, typiskt för dåtidens tyska filmindustri.

Metropolis är en historia om ett dystopiskt framtidssamhälle med en tydligt uppdelad integration. De rika intellektuella bor högt uppe i tornen och kontrollerar arbetarna som bor i stadens djupa håla. Med starka spänningar och känslomässig balans dramatiserar Lang konflikten mellan de rika kapitalisterna och arbetarna i underjorden, snyggt orkestrerat tillsammans med den galna vetenskapsmannen Rotwang som kan förstöra de båda lägren. Ett verk som starkt influerat storfilmer inom modern filmindustri, bl.a. Blade Runner och Star Wars. Metropolis har även fungerat som en samhällsförändrare  det faktum att den tyska nationalsocialistiska estetiken är starkt influerad av filmens egna (troligen pga. att Adolf Hitler prisat den som sin favoritfilm) gör Metropolis historiskt viktig.

Babels torn är den högsta byggnaden i Metropolis och är ett tecken på biblisk symbolik

Murnaus Sunrise arbetar berättartekniskt i samma anda som Metropolis. Genom farmägaren Mannen (namnen är extremt generella, inledningen påpekar att det här kan vara en berättelse om vem som helst, var som helst) får vi uppleva en sorts kärlekens mystik. Han upplever starka påfrestningar och frestas av en ondskefull stadskvinna som försöker övertyga honom att döda sin fagra bondefru Kvinnan. Han blir snart övertygad, men i ögonblicket då hans kropp vill mörda sin fru möter han i sina minnen den älskvärda flickan han en gång älskat, och  efter att ha jagat och fått tag i henne, som i all förskräcklighet försökt rymma, förnyas kärleken mellan de två. Omtalad för sin enkla berättelse som genom många minnesvärda inläggningar, när en bild läggs över en annan, och övertoningar, den gradvisa övergången från en bild till en annan, blir en stark expressionistisk berättelse.

Bonden är förvirrad över vem han ska älska

Det var dock inte bara filmen i Europa som var framstående under 1920 – talet. Vi ska tala om Buster Keaton och sedan om den regissör som markerade stumfilmserans slut: Charles Chaplin. Dessa två arbetade i USA.

Buster Keaton är en känd amerikansk stumfilmsskådespelare och regissör. Han uppträde, tillsammans med sina föräldrar redan vid tre års ålder i vådevillföreställningar, och hans gudfar var utbrytarkungen Harry Houdini. Han kännetecknades för sina otroliga stunt, men också för banbrytande tekniker vad gäller kameraarbete. Det är sällan en enstaka film väljs som karakteristika för hela Keatons karriär. Hans mest hyllade filmer är The General från 1926, men är även ryktbar för filmsuccéerna Steamboat Bill Jr. (1928), Sherlock Jr. (1924) och The Cameraman (1928). Samtliga filmer har en tendens att experimentera med kamera, raljera över stereotyper och göra komik i samband med otroliga, ibland livsfarliga, konststycken.

Buster Keaton i sitt typiska klädval

Charles Chaplin var något av en rival till Keaton. Det var en outtalad tävling mellan dem båda, och av denna anledning var Keaton något bitter ibland. I en intervju konstaterade han

Charlies fotvandrare var en luffare med en luffares filosofi. Älskvärd som han var, skulle han stjäla om han fick chansen. Min lille karl var en arbetande och ärlig man.

Keatons konstaterande är mycket fint, och fångar i en mening skillnaden mellan Chaplins The Tramp och Keatons The Gentlemen.  Men Chaplin och Keaton skiljde sig åt i fler avseenden än enbart deras ikonkaraktärer. Som sagt var Keaton främst en tekniker, stuntman och en ren komiker; alltjämt skicklig. Chaplin däremot var en enkel komiker, en lekman i stuntmannamässiga färdigheter och en framstående samhällskritiker. Samtliga storfilmer av Chaplin karaktäriseras av en stark kritik mot det amerikanska samhället, och visar på ett förakt mot en regering som inte vill hjälpa den fattige men gode människan; ett förakt som förespråkar socialistiska reformer.

En av Chaplins mest samhällskritiska filmer är The Kid från 1921 där Chaplin spelar en fattig luffare som får för sig att ta hand om en hemlös pojke (trots att detta går emot det statliga regelverket); men även Modern Times (1936), om en utsliten arbetare som snart körs ut i arbetslöshet, anspelar på den fattige mannens svaghet i statens syn; och i The Great Dictator (Chaplins första talfilm) från 1940 satiriserar han nazismen och Adolf Hitler och fördömer nazismens antisemitiska och fascistiska människosyn; bland annat framställs de tyska nazisterna som ”mekaniska män, med mekaniska sinnen och mekaniska hjärtan”. Men framförallt är Chaplin känd för City Light. En viktig film som markerar slutet på stumfilmstiden, och slutet för den videokonst som genom enbart bilder ville förklara och utforska världen.

1931 släpper Chaplin sin stumfilm City Light, trots att ljudfilmen funnits i tre år. Det är en romantisk komedi om stumfilmens sista dagar. Om den lille luffaren (alltid spelad av Chaplin) och hans liv i en enkel amerikansk stad. Han har svårt att få jobb och han byxor är nästan tomma på pengar, något som blir oväsentlig när han får syn på en blind och renhjärtad kvinna. Hon säljer blommor vid trottoarkanten och när han väljer att köpa en blomma från henne så vidrör de varandras händer och kärlek faller över dem. Den lille luffaren är förlägen och tar sig snabbt därifrån, generad men lycklig. Notera nu att kvinnan inte kan se; ungefär som en stumfilm som inte kan prata, och att det var kärlek vid första träff; som om Chaplin såg sin första film. Filmen blir en liknelse om den sorgliga historia som är stumfilmens slut.

Den lille luffaren spelar svårfångad i sitt möte med den blinda kvinnan

Under 1930-talet säger filmvärlden hejdå till stumfilmen och välkomnar den nya tekniken: ljudfilmen. Musikaler och berömda teaterpjäser kunde nu filmatiseras, Broadway blev en del av Hollywood. Fler människor drogs till filmindustrin och fler manuskript bestod av snabba och långa dialoger. Under en lång tid var det ljudet i sig som prioriterades, men det ska inte ta lång tid tills 1940-talet knackar vid dörren och bjuder in filmer som lyfter upp bilden som filmens huvudsakliga och essentiella område.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s