Den filmiska impressionismen

The Thin Red Line från 1998 av Terrence Malick är en fantastisk upplevelse att se. Då jag såg den igen blev jag fast beslutsam att se alla hans filmer. Sex långfilmer senare och jag var övertygad om att ett nytt filmspråk hade kommit till: ett vackert, meditativt och impressionistiskt språk.

The Thin Red Line berättar om många personer. Här ser vi en stark utveckling av det språk vi skönjt i hans tidigare filmer Badlands (1973) och Days of Heaven (1978). Poesin är mer framträdande och kameraarbetet är mer moget sedan Days of Heaven. Jag påminns ofta om Claude Monets impressionism när jag ser en film av Malick, det är en liknelse som beskriver ett första intryck. Många har uttryckt att de känner sig förvirrade när de ser en film av Malick, speciellt Tree of Life (2011), och att poesin kan kännas ironisk. The Thin Red Line kanske känns som någon sorts elegi om krig, och To The Wonder (2012) kanske som en kärleksdikt till den som älskar. Filmerna är fåordiga och när jag inte försöker komma ihåg tidigare scener tappar jag bort mig snabbt, det är filmer som jag måste ge tid och koncentration. Så för mig känns poesin inte ironiskt, det finns alltid en värdefull idé att ta till sig och i exempelvis To The Wonder som av alla hans filmer känns, just nu, mest fattig i poetiska idéer så har den idéer. Det är för mig tilläcklig motivation att se hans filmer, jag söker jämt efter upplevelser som är nya och Malick lyckas så ofta med just det.

Det ord jag ofta stöter på i kommentarer om Malicks filmer är ”pretentiös”. Pretentiös betyder ungefär ”anspråksfull”, ”fordrande”; som ovan tycker jag det är utmanande filmer vi pratar om, vare sig kommentatorer (både vanliga nätkommentatorer, och recensenter) använder ordet som skällsord (på något sätt) eller som ”anspråksfull”, ”fordrande”, är det inte ett ord som riktigt fångar känslan av att se hans filmer.Det är inte svårt att förstå att vissa känner sig vilsna när de läser en bok, ser en film eller spelar ett datorspel. Vi kan tala om Harold Blooms begrepp djupläsning. Ögonpendlandet från bokstav till bokstav betyder inte att man nödvändigtvis läser, att man beskådar betyder inte nödvändigtvis att man ser och att man rör på kontrollen betyder inte nödvändigtvis att man spelar (med nödvändigtvis menar jag att man får en förståelse för vad man upplever). Skådandet är mekaniskt, att se är däremot den förnuftsbaserade och ständiga interpretationen av bilder. Vi ska således se en film, inte bara skåda den.

Impression, soleil levant

Målningen ovan heter Impression, soleil lavant, av Claude Monet, 1872. Vid ett första intryck kanske vi tolkar bilden något så här: himlen mörknar, solen sträcker sig mot horisonten, en roddbåt skvalpar på vattnets yta, med mera. Det är en känsloladdad bild, men efter en minuts förundran konstaterar vi, eventuellt, att tavlan bara består av en gegamoja av färg, en massa hokus pokus med andra ord. Även fast jag själv anländer vid den slutsatsen känner jag att det är en roddbåt, känner att det är en sol och att titta på den ger känslan av en mörka himmel som täcker mig; för att jag ser: ett resultat av tolkningen av den mekaniska biten att skåda. Kanske  invänder läsande att Claude Monet faktiskt tänkte sig en roddbåt, en sol och en mörk himmel vid skapandet av hans Impression, soleil lavant. Motargumentet vore då att Monet inte har någon auktoritet över hans konstnärskap. Monets verk är självstyrande, man behöver inte läsa konstnären för att läsa bilden. Film-, litteratur-, och i framtiden (hoppas jag), tv-spelsvetenskap, vore onödigt om det bara gick ut på att fråga konstnärens avsikt, det är ju nästan enbart ett sökande efter intervjuer. Min tolkning kan därför motiveras utan hänsyn till Monet.

Jag menar att impressionism utgör bilder som företräder något verkligt men där en grad av osäkerhet förstör bedömningen av bildens representation. Det är ändå ganska häftigt att bilden kommer till kraft när vi funderar över den. Att överföra denna definition till film kan kännas problematiskt, men jag hoppas inte om vi tänker att film är en serie av bilder.

En förklaring av Malicks berättarteknik är kanske stora narrativa hopp, många klippningar, fokus på natur i kontrast till människan och karaktärer som tänker poetiskt i inspelade monologer. Med dessa stilmedel skapas en form av impressionism. Det känns, till skillnad från Impression, soleil lavant, lite mer konkret; men tillsammans med det fragmentariska berättandet finns det något sorts hokus pokus som vi vil och har svårt attl förstå, människan söker sätt att förstå och organisera information, en film är inget undantag.

Malicks impressionism handlar om att vara och hans karaktärer talar poetiskt om detta tillstånd. Vi som åskådare är, men vi har varit, och för mig är det värdefullt att titta tillbaks på livet, inte för att bearbeta utan för att observera minnets bilder, reflektera över dem och tänka på dem. Malick visar att det likväl är värdefullt att titta tillbaks på andras varit eller till och med fiktiva varit; för säger inte verk som Bibeln mycket, oavsett om det bara är en samling liknelser, metaforer och myter?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s